En dag efter att den skulle ha legat på riksdagens bord presenterade försvarsminister Sten Tolgfors i går inriktningspropositionen för försvaret. Mycket av innehållet var redan känt. Som att regeringen stoppar nedläggningen av förband och föreslår en ökning på 50 procent av markstridsförbanden jämfört med ÖB:s förslag från tidigare i vår.
Sedan innan var det också känt att försvarsanslagen ligger kvar på samma nivå som tidigare. De miljardnedskärningar som var på tapeten innan Mikael Odenberg lämnade försvarsministerposten i september 2007 har inte realiserats. Inte heller de höjda anslag som Folkpartiledaren Jan Björklund öppnade för på Folk och Försvar i år.
Däremot har Björklund fått gehör för det krav som föregick diskussionen om att eventuellt höja anslagen - en mer nationell inriktning av försvaret.
De senaste årens försvarsbeslut har mest handlat om Sveriges internationella åtaganden; om att bidra till stabilitet i omvärlden. Vår egen integritet och försvaret av det nationella territoriet har inte varit lika viktigt. Men efter sommarens krig i Georgien ändrades förutsättningarna.
Försvarsberedningen har i sin omvärldsanalys slagit fast att Rysslands relation till grannländerna är ett lackmustest på vilken väg landet kommer att ta. Mot Georgien förklarade Ryssland krig. Ett krig som klarades av på fem dagar.
För Sveriges del blev det ett uppvaknande. Dels säkerhetspolitiskt: Även om det inte finns ett direkt militärt hot finns det en risk för militär konflikt i vårt närområde. Dels försvarspolitiskt: Det behövs ett nationellt försvar - som dessutom måste kunna mobiliseras mycket snabbare än i dag.
Några av huvuddragen i försvarspropositionen är ett resultat av detta uppvaknande:
* Hela insatsorganisationen ska kunna användas inom en vecka efter beslut om höjd beredskap. I dag är kravet att en tredjedel ska vara tillgänglig inom ett år.
* Alla förband ska ha samma förmåga till insats och den uppdelning som i dag finns mellan utlandsstyrkan och vanliga förband slopas.
* Förutom en ökning av dagens tre manöverbataljoner till åtta tillkommer en förbandsreserv på fyra bataljoner.
Därtill reformeras armén: Värnplikten blir frivillig och förbanden stående och kontrakterade.
Uppgraderingen av det nationella försvaret är ett välkommet trendbrott. Att kunna försvara landet mot eventuella angrepp är centralt i all säkerhetspolitik. Och det har inte minst varit centralt för de borgerliga partierna, som i opposition kritiserade Socialdemokraterna hårt för att reducera försvaret till en budgetregulator.
Många blev därför förvånade och förbannade när de i regeringsställning gjorde precis samma sak. Mikael Odenberg blev så förbannad att han lämnade regeringen.
I efterhand har han fått rätt. Att först bestämma budgetramarna och därefter försvarets uppgifter har inte visat sig vara något framgångskoncept. Ändå fortsätter regeringen på samma spår i försvarspropositionen. Och det viktigaste trendbrottet av dem alla uteblir.