Att åka eller inte åka var den stora frågan inför Afrikatoppmötet i Lissabon som avslutades i går.
Sverige valde att gå på EU-majoritetens linje och delta i det omstridda mötet - dit både Zimbabwes president Robert Mugabe, Somalias dito Omar Hassan al-Bashir och Libyens Mohammar Khadaffi var inbjudna. Gäster som enligt EU-kommissionens ordförande José Manuel Barroso " inte ens mamma skulle vilja att man sågs tillsammans med". Flera EU-länder, med Storbritannien i spetsen, bojkottade mötet.
Feg har en del kallat den svenska hållningen. Andra har lyft fram vikten av dialog mellan Afrika och EU - vars ledare inte har träffats i den här formen sedan 2001.
Och sedan dess har Kinas inbrytningar i Afrika gjort att EU:s ställning som främsta handelspartner har försvagats. Under de sex år som gått har den illegala invandringen till Europa också skjutit i höjden.
I går undertecknades en icke förpliktigande deklaration om att "gemensamt möta framtidens utmaningar". Men EU:s förhoppning att hejda Kinas framfart genom mer långtgående handelsavtal mellan Afrika och EU grusades.
Ändå var det glada och nöjda tongångar efter mötets avslutande. Det talades om ett nytt kapitel i relationerna mellan kontinenterna - som inte längre bara präglas av rollerna som givare och tagare av bistånd.
Vad mötet kommer att leda till på lång sikt är svårt att sia om.
Men Robert Mugabes attack på Sverige, som ett av de länder som försöker svärta ned Zimbabwe, måste ändå ses som ett bevis för att det var rätt av Sverige att åka till Lissabon. Att dialog kan vara lika effektivt som bojkott när det gäller att lyfta fram de mänskliga rättigheterna.