På dagen ett år kvar till invigningen av olympiska spelen i Kina står det klart att världen kommer föräras ett skådespel utöver det vanliga. Den kinesiska staten har satsat tiotusentals miljarder kronor för att kunna ge en större, spektakulärare och dyrare uppvisning än något annat i OS-historien.
Diktaturer verkar ha en förkärlek för politisk teater, och vad lämpar sig bättre för det än olympiska spel? 1936 förlade Internationella olympiska kommittén (IOK) spelen till Berlin - organisationen har inte direkt gjort sig känd för politisk fingertoppskänsla - Hitler utnyttjade tillfället maximalt och firade en av sina största pr-triumfer.
IOK verkar dock inte ha dragit några lärdomar av historien. Idag, liksom för 70 år sedan, är oförmågan att se igenom diktaturens bländverk slående. IOK:s chefsinspektör, Hein Verbruggen, talar om att han är "andlös" inför den "mycket, mycket mäktiga bakgrunden till tävlingarna". Det verkar inte ha slagit Verbruggen in att den kinesiska mångmiljardsatsningen knappast hade varit möjlig om landet, där stora delar av befolkningen lever i misär, varit en demokrati. Kritisk distans har än en gång fått ge vika för naiv storögdhet.
Idrottens officiella företrädare är inte ensamma om att låta sig imponeras. Organisationsföreträdare, politiker och företagsledare från hela världen står på kö för att ta del av det kinesiska "tillväxtundret".
Det är lätt att ryckas med. Kina är på väg att moderniseras. Skyskraporna skjuter upp som svampar ur jorden - bara i Peking finns 10 000 byggkranar - och snart förbinds dessutom jättestäderna av hypermoderna snabbtåg.
Första halvåret i år hade Kina en tillväxttakt på 11,5 procent. Med den tillväxttakten fördubblas ekonomin på sju år. Varje månad tillkommer sex miljoner nya kinesiska telefonkunder. Självfallet vill företag som Ericsson vara med på tåget.
Men omvärlden verkar ha glömt bort att Kina är en diktatur. Tortyr, godtyckliga fängslanden, husarrest och övervakning för dissidenter är vardagsmat. Också den ekonomiska tillväxten bygger på hård statlig kontroll av medborgarna. Arbetsmiljön i industrin är usel och fria fackföreningar förbjudna.
Kina är inte Nazityskland. Men landet kommer inte demokratiseras eller liberaliseras av sig självt. Det finns en vida spridd myt att tillväxten och moderniseringen med automatik skulle leda till ökad respekt för mänskliga rättigheter. De som hävdar det borde kanske betänka att Japan och Tyskland, vid tiden för andra världskrigets utbrott, hörde till världens mest utvecklade länder. Vilken väg Kina tar är långt ifrån givet. Det beror helt och hållet på politiska val. Kineserna kommer att behöva kämpa sig till sina rättigheter - och omvärlden har ett ansvar att stödja dem.
Inom några årtionden kommer Kina troligen att vara världens mäktigaste land: ekonomiskt och politiskt såväl som kulturellt. Priset för att vi köpslår med våra grundläggande värderingar kan i värst fall bli högre än vi kan föreställa oss.