Stadsmissionen i Linköping har ryckt ut i ett minst sagt angeläget ärende. I brev till jämställdhetsminister Mona Sahlin och migrationsminister Barbro Holmberg uppmanar Stadsmissionen till debatt om kvinnor som avvisas från Sverige trots att de har speciella skyddsbehov.
Det är utmärkt att Stadsmissionen medverkar till att den här frågan hamnar i fokus.
Utlänningslagen slår fast att könsrelaterade perspektiv ska finnas med när Migrationsverket och Utlänningsnämnden bedömer ett asyl-ärende. Trots det finns ett flertal exempel på att kvinnor fått avvisningsbeslut trots att de riskerar att bli misshandlade eller till och med dödade om de återvänder till sitt ursprungsland. Det kan gälla kvinnor från länder med så kallad hederskultur eller där det på andra sätt råd-er ett utpräglat patriarkaliskt system.
Enligt de erfarenheter Stadsmissionen i Linköping har är behandlingen av skyddssökande könsdiskriminerande. Män som säger sig hotas av våld för att de har ett politiskt eller militärt förflutet i hemlandet får oftare uppehållstillstånd än kvinnor som blir ångestladdade vid blotta tanken på att återvända till plågsamma och förnedrande förhållanden.
Om detta stämmer med verkligheten har vi all anledning att skämmas. Kvinnodiskriminering är inte någon nyhet i Sverige, tyvärr, men att den rör också förtvivlade kvinnor som söker fristad här undan våld och död bekräftar våra värsta farhågor.