Vad kan rädda Zimbabwe ur den pågående krisen? Och vem bär ansvaret?
President Robert Mugabe, frihetskämpen som förvandlades till blodig diktator, har personligen det största ansvaret. Han kommer att fortsätta driva Zimbabwe in i en våldsspiral - om inte någon stoppar honom.
Även västvärlden har ett ansvar. Man har låtit ett antidemokratiskt ledarskap växa och rota sig, inte bara i Zimbabwe utan i flertalet afrikanska länder. Väst har mätt demokrati i Afrika med en helt annan måttstock sedan 1960-talet. Det straffar sig fortfarande.
Men det finns lite västvärlden i dag kan göra åt krisen. Oppositionsledaren Morgan Tsvangirai vill se militär intervention. Om man tolkar honom välvilligt skulle det kunna innebära att FN-trupper garanterar stabiliteten fram till det att ett fritt och fredligt val kan hållas. Ett sådant val skulle Tsvangirai sannolikt vinna.
Men scenariot är inte realistiskt. Dels skulle Kina och Ryssland aldrig gå med på den typen av intervention, dels är FN hårt ansträngda av insatser på andra håll i världen. Att samla de trupper som behövs skulle ta allt för lång tid.
FN:s säkerhetsråd har framfört skarp kritik, längre än så är det inte troligt att FN kan gå.
Afrikanska ledare har ett stort ansvar för den situation som uppstått. Historiska band gör att de har hållit Mugabe om ryggen in i det sista, även om det i dag finns enstaka kritiska röster. Men många afrikanska ledare är också rädda för att rikta kritik mot Mugabe, som sedan skulle kunna vändas mot dem själva. Listan på afrikanska länder som har drag av auktoritära enpartistater kan göras lång. Till och med Sydafrika kvalar in på den. Så vem kastar första stenen?
Det mesta man kan vänta sig av grannländerna är förmodligen att SADC (Southern African Development Community) uttalar skarp kritik, något man hittills varit försiktig med.
Zimbabwes enda hopp är därför den egna befolkningen. Om trycket blir tillräckligt stort från de breda folklagren, kan även Mugabes skräckvälde smulas sönder underifrån.
När ett helt folk har fått nog är det omöjligt att stoppa det. Det visar historien, exempelvis genom de stora revolutionerna och genom Indiens och Sydafrikas frihetskamp. Ironiskt nog var även Zimbabwe ett exempel på det, när man på 1970-talet kastade ut de brittiska kolonisatörerna - under Robert Mugabes ledning.
Men mycket talar nu för att Zimbabwes folk har fått nog av våldet, nog av bristen på livsmedel och jobb, nog av att jagas på flykten av armén - och framför allt, nog av Robert Mugabe själv, hur stor hjälte han än var en gång.
Robert Mugabe själv är säkert kapabel att starta ett blodigt inbördeskrig för att säkra makten. Men är hans närmaste krets av politiker och militärer beredda att gå så långt? Är armén och polismakten så blint lojala? Förhoppningsvis inte.
Folkets motstånd är förmodligen den enda kraft som kan störta Mugabe. Man kan bara hoppas att det sker med så lite blodsspillan som möjligt och att valet på fredag inte slutar i en massaker.