Många har haft synpunkter på Fredrik Reinfeldts ledarskap den senaste tiden. Han är för svag och otydlig, är ett vanligt omdöme. Därför framförs önskemål om att han ska sätta ned foten, drämma näven i bordet och säga "nu räcker det".
Frågan är bara vad det är som räcker? För ett annat sätt att se på Reinfeldt är att det är sympatiskt med en statsminister som lyssnar. Efter att ha haft Göran Persson som statsminister i många år borde alla, även socialdemokrater, uppskatta en lyssnande statsminister.
Men så är det oenigheten i alliansen...
I går handlade det om den svenska filmcensuren. Denna institution, med snart 100 år på nacken, vill avskaffa sig själv. Moderaterna och folkpartiet skulle mer än gärna lägga ned censurbyrån. Men kristdemokraterna har av någon outgrundlig anledning bestämt sig för att censuren bör finnas kvar.
Oenighet i sig är inget problem - det följer liksom med demokratin - men alliansen måste akta sig så att inte oenigheterna följs av ett ingenting. Det finns tendenser hos alliansen att behandla invändningar och tvekanden som veton, och då blockeras politiken.
Dem borgerliga kannibalismen är ett (ö)känt fenomen, men kanske har alliansen blivit för rädda för kannibalismen?
Genom sirlighet, djupa hovnigningar och undvikande av alla ämnen som kan orsaka oenighet uppnår alliansen bara en sak: en utslätad, tråkig politik som inte ens partiledarna orkar engagera sig i.
Reinfeldt borde göra något helt annat än att tillägna sig en auktoritär ledarstil - han borde ta med sig resten av alliansen till ett hemligt ställe där de låser in sig och har en diskussion där det är okej både med höjda röster och kraftuttryck. Det viktiga är att alliansen hittar en lösning där varje parti får det som de verkligen brinner för, men släpper petiga fjuttkrav.
Till exempel skulle kanske kristdemokraterna släppa sitt krav på filmcensur om de fick garantier om att vårdnadsbidraget blir verklighet, och inte skjuts på framtiden.
Målet måste vara att få tillbaka alliansen så som den var i valrörelsen - då de var engagerade, övertygade, alltid ivriga att förklara sin politik.
Färska opinionsmätningar visar att alliansen har tagit in litet på s, v, mp:s försprång, och att svenska folket har större förtroende för Fredrik Reinfeldt än Mona Sahlin. Stärk er med det, allians, när ni drar er tillbaka till ert hemliga ställe för att ha den uppriktiga diskussionen.
Fredrik den lyssnande behöver inte alls bli Fredrik den auktoritäre. Tvärtom kan hans lyssnande personlighet bli en viktig tillgång när alliansen nu måste fördjupa samarbetet. Då måste nämligen oenigheterna upp till ytan, utan rädsla för sprickor eller borgerlig kannibalism.
Klarar alliansen det så hittar de tillbaka till hjärtefrågorna och engagemanget. Där finns också nyckeln till framgångar i opinionen.