Valet är bara två veckor bort och opinionsmätningarna - både på nationell och på delstatlig nivå - tyder på att det kan bli det jämnaste valet någonsin. Under oktober har valrörelsen tagit en osannolik vändning. Bara för en månad sedan såg allt lugnt ut för Obama och Demokraterna. Romney hade inte lyckats få någon opinionsmässig medvind av sitt partikonvent eller av valet av vicepresidentkandidat. Han låg efter presidenten i de flesta viktiga väljarundersökningarna.
Men så kom den första av tre presidentdebatter och spelplanen kastades om 180 grader. Obamas exceptionellt svaga insats bjöd in Romney i matchen. Plötsligt började den republikanske kandidaten att stiga i popularitetsmätningarna samtidigt som Obama stod stilla. Inte ens rapporter om sjunkande arbetslöshet och en bra andra debatt av Obama har kunnat vända trenden.
Den utrikespolitiska debatten var alltså ett sista tillfälle att försöka stoppa den framgångsvåg som Mitt Romney fortfarande rider på. Och det borde ha varit en god chans för Obama. När han valdes för fyra år sedan trodde de flesta bedömare att hans största svaghet skulle vara utrikes- och säkerhetspolitiken. Det har visat sig bli precis tvärtom. Det är på detta område som Obama har skördat framgångar. Han har avslutat Irakkriget, fastslagit ett slutdatum för insatsen i Afghanistan och beordrat dödandet av Usama Bin Ladin.
Ändå slutade debatten bara med en knapp seger för Obama. Han attackerade visserligen friskt sin motståndare för dennes karakteristiska åsiktsbyten. Men Mitt Romney höll god min och lät sig inte tappa fattningen. I stället överraskade han med att vid flera tillfällen berömma presidentens insatser. Överhuvudtaget positionerade sig Romney så nära Obama som han bara kunde: sanktionerna mot Iran var bra, likaså hanterandet av händelserna i Syrien och Nordafrika. Romney menade däremot att om han hade bestämt hade saker och ting gjorts snabbare och mer bestämt. Däri tycktes den enda skillnaden bestå. De gånger Romney lyckades styra in debatten på ekonomin eller statskulden var det uppenbart att presidenten hamnade på defensiven.
Obama klarade sig likväl bra på grund av att han på det utrikespolitiska området har goda resultat att falla tillbaka på. Att han som president kan förklara hur han tänkt angående framgångsrika ställningstaganden ger extra tyngd. Men eftersom Romney lade sig så nära presidentens positioner är det svårt att urskilja kandidaterna. Ett maktskifte kommer knappast förändra amerikansk utrikespolitik. Romney bygger vidare på det Obama startat.
Trots att Obama tog hem en knapp seger kommer det knappast att vända välrörelsens övergripande trend. Med bara målrakan kvar är det dött lopp mellan kandidaterna. Att sia om vem som vinner valet har aldrig varit svårare.