Terrorismen sätter allt mer sin prägel på vår tid. Brittiska tidningar hävdar att polisen avvärjt ett spektakulärt terrordåd som skulle ha haft fotbollslaget Manchester Uniteds arena Old Trafford som måltavla nu på lördag.
I Stockholm har fyra personer anhållits misstänkta för terrorbrott. Den nationella insatsstyrkan slog till mot fyra personer, samtliga från Mellanöstern, i Stockholm och Malmö. Säpo vill inte säga mycket, men låter meddela att fyra personer "med anknytning till terroristverksamhet, islamisk terrorism" tagits in för förhör.
De gripna är skäligen misstänkta, vilket är den lägre graden av misstanke. Men gripandena är ändå så pass dramatiska att regeringen och partierna i riksdagen informerats om det inträffade.
Sverige verkar inte ha varit målet för den verksamhet som de gripna misstänks för, utan det tycks handla om förberedelser för terrordåd riktade mot den amerikanska ockupationsmakten i Irak.
För några veckor sedan greps en svensk medborgare av marockanskt ursprung av polisen i Danmark. Av de nu gripna är endast en svensk medborgare (av libanesiskt ursprung). Övriga har uppehållstillstånd i Sverige.
Dessa incidenter påminner oss om att Sverige inte är någon isolerad ö i världen, om nu någon längre tror det. Och det är ett oroande mönster som börjar avteckna sig: Sverige är som sagt ingen måltavla, men verkar däremot fungera som en logistisk bas för terrorister. I detta avseende är naturligtvis inte vårt land unikt i Europa. 11 september-attentaten förbereddes till exempel i Tyskland.
Men däremot kan vi nog sägas vara lite unika i vår troskyldighet, i vår bedrägligt idylliska föreställning att det onda som finns runt om i världen inte skulle kunna slå till eller visa sig också hos oss. Det var till exempel slående att en av de högsta ansvariga på Säpo efter terrordåden i Madrid den 11 mars förklarade sig vara mycket överraskad; den svenska säkerhetspolisen hade inte trott att något liknande dåd skulle inträffa i Europa, erkände han. De gripanden som nu gjorts tyder möjligen på att vaksamheten skärpts. Å andra sidan antyds det att tillslagen skedde efter tips från de amerikanska säkerhetsmyndigheterna. Den fråga som det blir allt mer angeläget att ställa är hur väl förberett Sverige egentligen är på att möta det islamistiska terrorhotet.
Det handlar då inte bara om en rent polisiär beredskap, utan också om en mer mental, samhällelig sådan. För några veckor sedan avslöjades det att terroristorganisationen Hamas hade en svensk hemsida. I samband med detta förklarade biträdande Säpochefen att sådana hemsidor är vanliga, och att deras innehåll - med bland annat uppmaningar om att utplåna judarna -- hittills inte hade fått åklagarna att reagera. Biträdande Säpochefen ryckte alltså på axlarna. Det är oförlåtligt, men möjligen var det ett uttryck för resignation. Vi måste i alla händelser fråga oss hur det kan komma sig att åklagarna inte velat gå vidare med ärenden som alldeles uppenbart faller inom ramen för brottsrubriceringen hets mot folkgrupp.
Det har i Förenta staterna påpekats att den kritik som nu framförs mot Bushadministrationen, att den inte gjorde tillräckligt för att avvärja attentaten 11 september, bygger på en efterhandskonstruktion. Det hade i själva verket varit politiskt omöjligt för den amerikanska regeringen att agera så hårt mot de islamiska terroristerna, när vidden av hotet inte var uppenbart. Anklagelser om paranoia hade kommit som brev på posten. Det är alltså först när terroristerna väl slagit till som det går att vinna acceptans för mer långtgående säkerhetsåtgärder. Men Sverige får inte svika sitt internationella ansvar; arbetet för att hindra att det svenska territoriet används som terrorbas måste bedrivas oförtrutet.