I P1-dokumentären "Partiledaren och kandidaten" (2/1) beskriver Håkan Juholt våren 2011 som en torktumlare. Den 25 mars valdes han till Socialdemokraternas partiledare och fick naturligtvis strålkastarna riktade mot sig. Något annat hade varit konstigt och säkert en besvikelse för honom själv.
Bara dagar efter valet framkom att Juholts sambo 2007 dömdes för förskingring - något som han inte berättat för valberedningen innan de nominerade honom. Därpå följde de allvarligare politiska klavertrampen, med den svenska Libyeninsatsen som startskott. I P1-dokumentären medger Juholt att han under våren tvivlade på sin egen kraft och uthållighet, men när hösten kom kände han att han hade "landat som partiledare".
Om våren var som en torktumlare, måste Juholts - och Socialdemokraternas - höst beskrivas som en orkan. I början på oktober avslöjade Aftonbladet att Juholt låtit skattebetalarna stå för hela hyran för den lägenhet i Stockholm som han delar med sambon. Någon förundersökning inleddes aldrig, men krisen inom S behövdes ingen åklagare för att konstatera.
Några dagar senare klargjorde partiets verkställande utskott efter ett långt möte att Håkan Juholt hade fortsatt förtroende som partiledare. I mötet med pressen efteråt beskriver Juholt att han uppfattat det som att vissa reportrar "utstrålade hat och förakt mot mig" och han såg "aggressivitet i journalisternas ögon".
Håkan Juholt är inte den första och inte heller den sista politikern att hamna i ett så kallat mediedrev. Det är skillnad på att vara riksdagsledamot/ordförande i försvarsutskottet och att vara Socialdemokraternas partiledare. Juholt, själv journalist, säger att han gillar tuff journalistik och att makten granskas, men att det han "utsattes" för "inte var professionellt" utan "unikt i svensk journalistik".
Vare sig snyftretoriken eller offerkoftan klär Juholt särskilt bra, och lär inte skänka honom några sympatier. Men Juholt är inte ensam om att skylla sina och Socialdemokraternas problem på drevet och borgarmedia. Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist (S) skrev på sin blogg (2/1) att han är "bekymrad" över att andra socialdemokrater "ser medias elakhet eller utomståendes spel som orsak till Socialdemokraternas problem". Därtill tolkar många inom S all kritik, intern som extern, som knivar i ryggen och fulspel. Stjernkvist har rätt när han påpekar att så ömma tår får politiker inte ha.
Socialdemokratins problem är större än Juholt, även om han inte förbättrar läget med förhastade utspel (som Libyenfrågan och skolsegregationen) och otaktiska beslut (som avhoppet från SVT-debatten). S och partiledaren måste samla sig och svälja att partiet just nu har opinionssiffrorna man förtjänar och inse att de enda som kan förändra situationen är de själva. Annars ser det fortsatt mörkt ut för svensk oppositionspolitik.