Världsfattigdomen är svår att mäta. De rapporter från Världsbanken och FN som säger att den extrema fattigdomen minskar står inte oemotsagda. Vänsterröster hävdar att man trollar med siffror.
Fakta i målet är att antalet fattiga mätt som andel av befolkningen har minskat rejält i Asien - från 60 till 40 procent - och stått still i Afrika.
Men Afrikas befolkning växer. Antalet fattiga där har alltså ökat, trots att den procentuella andel av befolkningen som lever på mindre än en dollar om dagen har legat på 44 procent i över femton år.
Samtidigt blir den rika världen allt rikare och klyftorna fortsätter att öka.
Det går att vinkla fattigdomsutvecklingen både positivt och negativt - sanningen ligger någonstans mitt emellan.
FN gick i torsdags ut med en delrapport om millenniemålen som antogs år 2000. De åtta målen handlar om att halvera den extrema fattigdomen, förbättra kvinnors status, minska spädbarnsdödlighet och spridningen av hiv. Alla barn ska få gå i skola, handeln ska bli rättvisare och biståndet ska öka.
Det är halvtid nu - 2015 ska millenniemålen vara uppfyllda. Och FN rapporterar att det går åt rätt håll, att målen fortfarande kan nås. Spädbarnsdödligheten minskar, fler barn går i skola, spridningen av hiv avtar. Och fattigdomen minskar i stora delar av världen.
Trots det kan man knappast vara nöjd med vad som åstadkommits.
Varje dag dör 25 000 barn av svält. Det gör det svårt att glädjas över att andelen kroniskt hungriga har minskat med några procent sedan 1990.
Den rika världens jordbruksstöd uppgår till 372 miljarder dollar. Det samlade biståndet är bara 102 miljarder dollar. Så länge förkrossande handelshinder möter bönderna i tredje världen är biståndet konstgjord andning. Doharundan, som skulle förhandla fram ökad frihandel, har nyligen gått in i väggen för andra gången.
Bara fem länder uppfyller FN:s mål att biståndet ska motsvara 0,7 procent av bruttonationalinkomsten - Sverige, Danmark, Norge, Nederländerna och Luxemburg. Världens stora ekonomier - USA, Tyskland, Japan, Storbritannien, med flera - anser sig uppenbarligen inte ha råd att hålla sina löften till världens fattiga. Sverige måste skärpa tonläget i den frågan.
Ett avgörande problem är att det finns lika många sätt att tänka och fördela bistånd som det finns biståndsländer. Ett afrikanskt land måste förhålla sig till ett 30-tal agendor - alla vill vara med och styra deras utveckling. Ett ohållbart läge som tar makten från de folkvalda regimerna och gör det svårt för befolkningen att utkräva ansvar.
Ett litet steg framåt togs i början av september när OECD-länderna mötte biståndsländerna i Ghanas huvudstad Accra. Mötet antog nya - och gemensamma - regler för att effektivisera biståndet. Om de reglerna efterlevs är det precis vad som behövs för att varje biståndskrona ska ge större resultat.
Om 0,7-procentsmålet uppfylls, biståndet effektiviseras och handelshindren minskar så går det att halvera fattigdomen år 2015.