Social kompetens är en kvalitet som arbetsgivare värderar mycket högt. Vi har tidigare på ledarsidan (9/7) refererat till forskning som visar att ungdomars brist på sociala förmågor gör att de har svårt att få anställning. Det kan handla om att passa tider, ha en positiv inställning eller ta i hand när man presenterar sig. Flera av dessa egenskaper skulle kort och gott kunna sammanfattas i begreppet artighet. Så är ungdomar av i dag oartiga?
Nej, tvärtom. Det finns tecken på att artigheten är på väg in i en renässans. Exempel på det ger Dagens Nyheter, som under vinjetten Den nya artigheten (18/6), konstaterar att niandet håller på att ersätta det duande som spreds i Sverige på 1960-talet. På restauranger och butiker blir det numera allt vanligare med frågor som ”önskar ni kaffe på maten?” eller ”betalar ni med kort?”. Och det är framför allt yngre människor som niar äldre.
Fenomenet uppmärksammas inte bara i Sverige. Norska Aftenposten noterar också ungdomarnas ökade hövlighet, vilken kan göra deras föräldrar nervösa – och ilskna. Niandet är en form av artighet som inte uppskattas av alla. Vissa störs av vad de uppfattar som fjäsk, andra av det opersonliga och distanserande. En del vill gå så långt som att ana ett ålderdomligt klassamhälle på väg tillbaka genom åtskillnaden mellan ni och du, medan andra irriteras av att de känner sig gamla när en yngre person niar dem. Niandets frammarsch och det faktum att det retar föräldragenerationen skulle kunna tolkas som dagens ungdoms sätt att revoltera mot 1960-talets du-revolution.
Hur som helst, ett artigt språkbruk – det handlar mindre om niande, mer om att säga hej och tack – är viktigt. Det märks inte minst vid tillfällen då artigheterna lyser med sin frånvaro. Den ödsligaste platsen för det är, enligt Aftenposten, nätet. Kommunikationen mellan människor via nätet sker förvisso mestadels i skriftlig form, vilket kan ursäkta en viss brist på artighet. Men vore det avsaknaden på hälsningsfraser vi förfasade oss över, så vore det väl. För vid dataskärmen flyger mycket vett ut i samma stund som tangenterna trycks ner. Det visar det utbredda näthatet – med ett språk som faller långt utanför ramarna för ren oartighet. Men man behöver inte gå så långt. En vanlig mejlkonversation kan sakna de artighetsattribut som vi i vanligt tal, eller brev i pappersformat, förväntar oss.
Artighet är dock så mycket mer än ord. Vid personliga möten handlar det om hur vi säger orden, vilket tonfall och kroppsspråk vi använder. Lägger en arbetssökande ingen vikt vid handslag, ögonkontakt eller kroppshållning spelar det ingen roll hur mycket denne niar arbetsgivaren – jobbet är förmodligen förlorat ändå. Niande/duande är detaljer i ett större sammanhang, som till stor del handlar om just kompentens och förmåga att läsa av sociala situationer. Och är den tilltänkte chefen 50-talist kommer arbetssökande anno 1994 antagligen att uppfattas som hövligare om denne duar istället för niar.
Maria Björk Hummelgren