Problemen inom Centern spåras tillbaka till våren 2012 då M och MP, som tillsammans med KD ingår i den styrande alliansen, skickar brev till C med krav på förändringar i styret. I september pekar en konsultrapport på allvarliga brister i detsamma och ansvaret faller tungt på kommunalrådet Ljung. På en presskonferens i slutet på oktober meddelar att han avgår vid årsskiftet. ”Det är ingen tvekan om att partiet kommer att splittras väldigt nu”, säger centerpartisten Kalle Ekholm som kallar avgången för ”statskupp”.
Pia Tingvall utses till efterträdare. I december blir hon dock utmanad – av Anders Ljung. En sluten omröstning i C-gruppen resulterar i fem röster vardera för Ljung och Tingvall, som hotar lämna kommunstyrelsen ifall den förre får förnyat förtroende. Från MP och KD kommer uttalat motstånd mot Ljung. Strax innan jul väljs så Tingvall till KSO av ett fullmäktige präglat av skrik och bråk. ”Ett beklämmande skådespel”, kommenterar en S-ledamot.
I maj 2013 sägs stridsyxan vara nedgrävd tillsammans med planerna på att starta ett nytt parti. Ljung ska i stället nomineras till landstingsfullmäktige. Men redan i juli uppdagas att han tänker ställa upp som kandidat till kommunfullmäktige om ”medlemmarna så önskar”. Inför nomineringsarbetet står enligt flera centerpartister ”två läger mot varandra”. Resultatet: två skilda listor.
Nu, säger Ljung efter söndagens möte, ska C i Kinda vara och uppträda ”som ett enat parti”. Man kan ha sympati för att han försöker framställa situationen som positiv, men det är förstås bara en chimär. Vi har personval i Sverige, även med en lista kan väljarna kryssa sin favorit av Ljung och Tingvall. Två listor kommer att skapa förvirring och i värsta fall skrämma bort väljare. För vem får förtroende för ett parti som är så splittrat att kandidaterna inte ens kan stå på samma lista och hivar ansvaret på väljarna? Hur ska ett sådant parti kunna ena en allians? Styra en kommun?