I dag röstar riksdagen om Lissabonfördraget. För att Sverige ska ratificera de nya EU-reglerna krävs att tre fjärdedelar av riksdagsledamöterna röstar ja.
Så borde det bli, för egentligen är det bara vänsterpartiet och miljöpartiet som är emot fördraget. De borgerliga partierna är för, med undantag för enstaka riksdagsledamöter, och socialdemokraterna är för.
Ändå är det inte säkert att riksdagen röstar ja. Anledningen är socialdemokratins tajta band till LO och mytifierandet av "den svenska modellen".
När EG-domstolen för ett år sedan slog fast att Byggnads gått för långt i stridsåtgärderna mot det lettiska företaget Laval fick det gamla svenska EU-motståndet ny näring. EU påstods vara ute efter att "krossa den svenska modellen".
Att EG-domstolen i samma dom slog fast att det är en grundläggande rättighet att vidta fackliga stridsåtgärder har drunknat i debatten - där har EU framställts som ett monster som äter strejkvakter till frukost.
LO har i vanlig ordning sett till att s driver en politik som passar LO:s intressen. S-gruppen i EU-parlamentet driver framgångsrikt krav på att fackliga rättigheter ska ges större tyngd gentemot den fria rörligheten, och s har meddelat att deras valkampanj inför parlamentsvalet nästa år riktas in på facklig trygghet och kollektivavtal.
Så långt är det inga problem - s är naturligtvis fria att slåss politiskt för att facken ska bli lika starka maktbaser i resten av EU som de är i Sverige, om de tror att det är bästa sättet för Europa att möta den globala konkurrensen.
Men när det kommer till Lissabonfördraget blir LO:s påtryckningar svårare för s att hantera.
LO vill att Sverige ska skjuta upp sitt ratificerande av fördraget, för att kunna säkra fackens nuvarande maktposition i Sverige.
Men Mona Sahlin med flera socialdemokrater är faktiskt mer politiker än fackliga ombudsmän. De vet att Lissabonfördraget ger EU bättre möjligheter att effektivt hantera politiska frågor som klimathotet, gränsöverskridande brottslighet eller jordbruksstödet. De vet att om de säger nej till eller skjuter upp Lissabonfördraget så innebär det att det gamla Nicefördraget fortsätter att gälla. Det är anpassat för ett betydligt mindre EU än dagens, är ineffektivt och otydligt.
Så vad gör Sahlin? Säger hon till LO att s ska slåss för fackliga rättigheter i alla andra EU-sammanhang, men att partiet inte fimpar Lissabonfördraget för att Byggnads ska kunna skrika "Go home" åt utländska byggjobbare?
Svaret hittills är nja. Sahlin har försökt sitta på två stolar samtidigt - hon har sagt att s ska rösta ja till Lissabonfördraget, men hon har också krävt att statsministern lägger omröstningen om fördraget efter att Lavalutredningen är färdig.
Riksdagen röstar i dag, och Lavalutredningen presenteras inte förrän i december. I kväll vet vi vilket av Sahlins budskap s-riksdagsledamöterna tagit till sig.
Förhoppningsvis blir det ett tydligt ja till Lissabonfördraget, men Mona Sahlins vinglande gör utgången osäker.