Opportunism, att vända kappan efter vinden, är en traditionellt framgångsrik politisk strategi. I den politiska världen kommer alltid makten, inte idéerna främst. Politik handlar i praktiken inte så mycket om idéer, som om spelet om dem, om positionering. Idépolitik lämpar sig därför bäst för renodlat intellektuella som också gör sig bäst utanför den praktiska politiken.
För den politiker som vill vara framgångsrik gäller det att spela spelet rätt, att positionera sig rätt i förhållande till den omgivande verkligheten: de politiska motståndarnas ståndpunkter, stämningarna bland väljarna och så vidare.
Detta är inget att moralisera över - så länge inte spelet drivs för långt. När den pragmatism som politiker alltid måste visa prov på övergår i ren och total principlöshet, när den fasad som visas upp inför väljarna är alltigenom falsk, då kan man tala om risker för demokratin.
Sällan har denna falskhet varit så uppenbart iögonenfallande som under den nu pågående valrörelsen inför EU-valet den 13 juni. Plötsligt försöker alla de partier som i åratal framträtt som anhängare av mer EU-makt som "EU-kritiker" eller "skeptiker". Från socialdemokrater till moderater tävlar de i skepticism. Moderatledaren Fredrik Reinfeldt förklarade häromdagen att moderaterna inte längre avser att spela rollen som "EU:s advokat i Sverige."
Det finns dock undantag: Folkpartiet gör inte heller denna gång någon hemlighet av att man vill ha en federalistisk utveckling i Europa. Och centern försöker nu inta folkpartiets plats som det parti som vill ha mest överstatlighet. Vi har i denna spalt kritiserat centerpartiets plädering för en EU-supermakt på sakliga grunder. Men centern, liksom folkpartiet kan däremot inte kritiseras för att köra med dubbla budskap. Den som röstar på dessa partier är också upplyst om att han eller hon därmed sagt ja till att ge mer makt till EU.
Helt annorlunda är det med resten av "ja-partierna". Socialdemokraternas och moderaternas försök att framstå som "EU-skeptiker" saknar varje uns av trovärdighet; det kan bara betecknas som försök till bondfångeri.
I sin praktiska, politiska handling har de flesta av partierna inte tagit till sig någonting av det budskap som svenskarna levererade i folkomröstningen om EMU, att de inte vill ha mer överstatlighet. (Däremot är stödet för EU-medlemskapet i sig stort, vilket understryks av en ny opinionsundersökning.) Det är bara retoriken - när det gäller socialdemokraterna och moderaterna - som föränd-rats.
I praktisk handling har sedan dess socialdemokrater och moderater (liksom fp, c och kd) sagt ja till EU:s nya konstitution som flyttar bort ännu mer makt från den svenska riksdagen, som ger EU-rätten företräde framför alla svenska lagar, inklusive grundlagarna. Partierna säger också nej till att låta svenskarna rösta om konstitutionen, vilket däremot många andra nationer i EU kommer att få göra.
Att påstå sig vara "EU-skeptisk" efter att ha godkänt en så långtgående maktöverföring till Bryssel är att förolämpa väljarnas intelligens. Fredrik Reinfeldt är fortfarande "EU:s advokat" i Sverige.
Denna "dubbelhet" är i själva verket satt i system i den svenska EU-politiken, och det sedan länge. De svenska EU-parlamentarikerna talar genomgående med kluven tunga; de lovar en sak inför väljarna på hemmaplan, och röstar för raka motsatsen nere i parlamentet. Hur många känner till exempel till att socialdemokrater och moderater i EU-parlamentet röstat för att Sverige inte skall kunna hänvisa till sin alliansfrihet för att slippa dras in i väpnade konflikter?
Falskheten i den svenska EU-politiken grundlades redan för tio år sedan, när vi gick med i unionen. För att få svenskarna att rösta ja, gav politikerna en delvis falsk bild av det som var att vänta. Det hette till exempel att Sverige inte alls var tvunget att gå med i EMU, något som jasidan i EMU-folkomröstningen sedan hävdade att vi visst hade förbundit oss att göra.
Inför folkomröstningen 1994 gavs det försäkringar om att endast ett fåtal områden skulle centraliseras. Det talades mycket om "subsidiaritetsprincipen", det vill säga "närhetsprincipen". Kanske beror det på att ordet är en riktig tungvrickare, men numera hör vi det sällan. I alla händelser har försäkringarna inte hållit, allt fler frågor beslutas på EU-nivå.
I dag är gapet mellan retoriken och den praktiska EU-politiken större än någonsin.