Allt fler unga mår dåligt. Och för många är mobbning i skolan en stark orsak till detta. Nu satsar regeringen 40 miljoner kronor för att hitta förebyggande åtgärder och bättre stötta de som drabbas.
Förra året ringde 21 273 barn till Bris (Barnens rätt i samhället). Det är elva procent fler än 2005, vilket visar att den psykiska ohälsan kryper allt längre ned i åldrarna.
Alla som mår psykiskt dåligt är inte mobbade. Men av dem som ringde till Bris uppgav tolv procent att de trakasseras regelbundet. De vittnar om utfrysning, ryktesspridning, misshandel och verbala kränkningar - och om mobbare som säger att allt bara är på "skoj".
Det är också uppenbart att problemet inte upphör när lektionerna är över. Mobbningen på chatten, mejlen och sms är brutalare än någonsin.
"Sverige har varit ett u-land när det gäller mobbningsbekämpning. De flesta skolor handlar i bästa välvilja men famlar i blindo", sade skolminister Jan Björklund i veckan.
Signalen är djupt oroväckande. Ingen skulle ju, som Björklund uttryckte det, acceptera en läkare som inte använde forskningsresultat utan i stället gissade vilken metod som var bäst att tillämpa.
Men nya rutiner och antimobbningsprogram hjälper föga om den vuxna omgivningen inte tar sitt ansvar.
På gårdagens DN Debatt avslöjades att mer än varannan lärare och rektor som får vetskap om mobbning i skolan väljer att inte ingripa - trots att sex av tio mobbningsoffer kränks regelbundet under minst ett år.
Dessutom hävdar artikelförfattarna att vart tredje mobbningsfall utförs av en lärare.
Siffrorna kan tyckas osannolikt höga. Men att de bör tas med en nypa salt betyder inte att alla lärare gör tillräckligt. Om mobbningen i skolan ska minska måste lärare och rektorer rycka in betydligt oftare och tidigare - vare sig kränkningarna utförs på lektionstid eller inte.
Självklart är det också bra om elevhälsan får ökade resurser och det är viktigt att regeringen nu sätter blåslampa på myndigheten för skolutveckling. Det duger knappast att skolorna har rutiner och antimobbningsprogram som ingen riktigt vet hur väl de fungerar.
Det är lätt att efterlysa nolltolerans och tvångsförflyttningar av elever som mobbas. Men det är inte säkert att mobbningen minskas genom att flytta elever som redan har problem.
I första hand är mobbning inte en individfråga, utan ett fenomen som uppstår och förstärks i grupp. Vilket också betonades i samband med att Bris presenterade sin årliga rapport tidigare i veckan.
"Man är som ett osynligt spöke - man finns men ändå inte." Så beskrev Linköpingstjejen Emma Johansson sin upplevelse av att vara mobbad i gårdagens Corren.
Hennes slutsats var glasklar: Det blir ingen förändring om inte fler har mod att berätta. Och om inte vuxna slutar blunda för problemet.