Utifrån sett kan budgetbråket i riksdagen om den höjda brytpunkten för statlig inkomstskatt te sig som tjatigt tjafs. Vilken gång i ordningen var det som saken debatterades i går innan man kom till definitivt beslut? Men allt fram- och tillbakaskickande mellan finansutskottet, kammaren och nu senast konstitutionsutskottet (KU), visar även på allvaret i frågan. Då åsyftas främst den principiella frågan om riksdagsordningen gällande rambudgeten. Själva sakfrågan är ingen big deal, vi pratar om tre miljarder kronor eller 0,3 procent av budgetutgifterna. Syftet, att gynna utbildning, arbete och företagande, är det viktiga. Saker som även Socialdemokraterna brukar uppskatta. Ändå håller partiet benhårt i frågan, likt en enveten hund som glömt hur man släpper taget om en leksak den satt tänderna i.
I förra veckan uppmanade Widar Andersson, chefredaktör på socialdemokratiska Folkbladet, Stefan Löfven att stoppa grälet i riksdagen – om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Det kan vara S som sitter i regeringsposition nästa gång en budget ska behandlas. ”Att bråka med moderater och folkpartister är en sak. Att använda en knapp politisk majoritet för att köra över Riksdagsförvaltningens juridiska bedömning är något helt annat”, skrev Andersson (6/12).
Talmannen Per Westerbergs beslut att inte ställa proposition på utskottsförslaget grundades just på Riksdagsförvaltningens långa utredning, som landade i att det skulle bryta mot gängse budgetordning. När oppositionen ändå insisterade gick ärendet till KU. Oppositionen ville få det till att talmannens beslut beror på att han är moderat. Ska vi snacka politisering så är det inte direkt förvånande att KU, där oppositionen har majoritet och ordförandeskap, gick emot såväl talman som Riksdagsförvaltningen. Ordförande Peter Eriksson (MP) förklarade det som att KU nu har utvecklat praxis om hur budgetbeslut kan tas i riksdagen. Det är just det som oroar Widar Andersson och oss andra som värnar den ordning som nu ”utvecklats”.
Stefan Löfven har i andra fall utmärkt sig som pragmatiker, villig att söka samförstånd över gränserna. Det gör Socialdemokraternas beteende i riksdagen än märkligare. Löfven har ingen riksdagsplats men en direktlinje till gruppledaren Mikael Damberg bör han ha. Partiledaren borde ha ringt och sagt att nu är det nog, nu har S och övriga oppositionen markerat sin ståndpunkt att Alliansen inte sökt stöd för sin budget i riksdagen.
Men Löfven plockade inte upp luren. Så Socialdemokraterna körde ner huvudet, stångade det mot kaklet och drev igenom beslutet som riskerar att ”kasta in riksdagen i en osund struktur från förr. Där politiker tror att de kan göra precis hur de vill. Och där ekonomiska beslut skrivs i sanden.” För att åter citera den forne riksdagsledamoten Widar Andersson.