Med jämna mellanrum görs det försök, från politiker, intresseorganisationer eller forskare, att göra oss till bättre människor. Vi ska bli nyttigare, hälsosammare eller dygdigare. Och hur ska detta mål uppnås? Det går inte att lita till människors egna sunda förnuft. Nej, det krävs krafttag. Allrahelst bör något förbjudas, eller så bör en skatt av något slag införas. Att sjunga förbudens och punktskatternas lov är utan tvivel på modet. Senast i går anslöt sig fyra representanter från olika lungcancerorganisationer till förbudsivrarnas skara. Det sparades inte på krutet när de lade fram sitt förslag i onsdagens DN Debatt. De anser att riksdagen bör förbjuda rökning. Inte enbart rökning på offentlig plats, vilket Folkhäsoinstitutet redan utreder. Nej, från år 2025 bör det råda ett totalförbud mot rökning. Detta berättigas med folkhälsan som utgångspunkt. Det är ett vanligt knep. Paternalism motiveras ofta i folkhälsans namn.
Vid första anblick kan paternalismens ansatser tyckas vara goda. Förslag om skatter och förbud är sällan sprungna ur illvilja, utan syftar till att komma till rätta med allvarliga problem som rör vår hälsa. Svenskarna har aldrig varit fetare än i dag. Därför bör vi införa en fett- eller sockerskatt. En överdriven konsumtion av kött är onyttigt. Det är dags för en köttskatt. Rökning är skadligt och orsakar otaliga hälsoproblem. Flera tusen människor dör varje år i lungcancer som en följd av rökning. Att förbjuda rökning är den enda hållbara lösningen. Eller? Svaret är nej. Det är högst troligt att vi skulle vara oändligt mycket sundare om lagstadgade dekret styrde allt som hade att göra med vår hälsa. Vi skulle träna flera gånger i veckan. Få en statligt utportionerad mängd godis varje lördag. Och endast äta kött på finare söndagar.
Men i samma andtag skulle vi fråntas rätten att själva bestämma över våra egna liv, våra egna kroppar. Vi skulle reduceras till instrument för den statliga viljan. Det skulle leda till ett sluttande plan av statligt förmynderi som skulle resultera i ett välviljans envälde. Ifall politiker skulle ta sig rätten att besluta om dessa frågor, var går då gränsen? Vad blir nästa steg? Även om förbuden tycks hagla i vår tid är detta dilemma äldre än gatan. Lika länge som det har funnits mänskliga civilisationer har denna problematik existerat. Sedan urminnes tider har makthavare försökt att sudda ut gränserna mellan individens privata sfär och den sfär som staten har rätt att beblanda sig i. Tillvägagångssätten och förslagen har varierat från en tid till en annan. Men målet har alltid varit detsamma: att skapa en dygdigare, mer moraliskt fulländad människa. Varje gång dessa tendenser gör sig påminda, och det gör de alltid, bör vi vara på vår vakt.