Simhallen i Åtvidaberg är torrlagd. Hotell Stallet förfaller.
Det var en mörk bild av läget i Åtvid som målades upp i Corren igår. Ett år har nu gått sedan kommunen sålde ut Stallet och simhallenför en krona vardera.
Kommunpolitikerna hoppades att grossistföretaget TH Minea skulleblåsa nytt liv i verksamheterna. Men Minea agerade som finansiär åtbyggaren Sammy Zabel, en man med personliga skulder och flera konkurserbakom sig.
Nu strider Minea -- ett Stockholmsföretag som annars importeraritalienska delikatesser -- och företaget Aktieförvaltning, som ägs avZabels fru, om vem som egentligen äger fastigheterna.
I Corren i går hävdade Zabel att han fortfarande har stora planerför Stallet. Från början hade han tänkt bygga ett lyxigt spahotell, medutomhuspooler och en scen som kunde locka stora svenska artister. Nuhar han bantat ned sina drömmar, och pratar om att bygga om Stallettill ett seniorboende.
Det är vackra visioner. Men tyvärr verkar de vara rena luftslott.Zabel saknar egna tillgångar, och tvisten med Minea pågår fortfarande.
Hur kunde försäljningen sluta så illa?
I dag är många åtvidabergare besvikna på politikernas agerande --det märktes inte minst på alla ilskna kommentarer på Corren.se i går.
Till sitt försvar hävdar politikerna att de inte visste att Zabellåg bakom köpet. I dagens Corren får moderaten Carl G Nilsson samtkommunstyrelsens ordförande, kopparpartisten Lars Rasch, uttala sig --och båda verkar lika förvånade över Zabels inblandning.
"Jag trodde att italienarna var seriöst intresserade," säger Rasch.Nilsson håller med: Zabel hade aldrig fått köpa fastigheterna på egnameriter.
Med facit i hand är det lätt att hitta ännu fler syndabockar.
Christer Engström, före detta kommunchef i Åtvidaberg, kändeuppenbarligen till Sammy Zabels planer. Varför berättade han inte omdem för politikerna? Och varför fick Claes-Göran Österlund, som verkarha haft seriösa planer för hotellet, inte kännedom om Stalletsrenoveringsbehov i tid?
Men efterklokheten tjänar inte mycket till: nu står politikerna där,med en simhall som riskerar att bli obrukbar och ett hotell utan gäster.
Försäljningen i sig var förmodligen oundviklig. Åtvidaberg hardragits med en usel ekonomi under lång tid. För att på sikt kunnaförbättra situationen har kommunen varit tvungen att dra ned på sinaåtaganden.
Men en svår ekonomisk omställning, som den i Åtvidaberg, måstegenomföras i en ständig dialog med ortsborna. I det här fallet verkarpolitikerna ha väntat med försäljningen -- för att sedan agera för sentoch för snabbt.
Nu måste politikerna vara tydliga mot åtvidabergarna. Vilken servicekan kommunen erbjuda i framtiden? Är det ens realistiskt att driva ensimhall i en kommun med så skral ekonomi som Åtvidabergs?
Åtvidaberg kan inte leva på sina minnen. Allt kan inte förbli somdet har varit. Men utsikterna kan förbättras -- om politikerna vågar gåtill botten med de svåra framtidsfrågorna.