Det politiska samtalet blev mer resonerande och de rörelser som använt sig av den mest vulgära retoriken minskade i opinionen. Den resonerande retoriken blev något norrmännen ville ha mer av, snarare än det uppskruvade tonläge som populister och revolutionära rörelser ofta levererat.
Norges statsminister Jens Stoltenberg visade sig värdig sin uppgift den svåra tiden efter terrorattentatet mot hans eget regeringskansli och hans eget partis ungdomsförbund, AUF.
De flesta svenska ungdomsförbunden skickade kondoleanser till AUF via SSU. För en kort stund var alla AUF:are.
Civilisationen är inte för alltid given, det har vi sett åtskilliga gånger i mänsklighetens historia, men i Norge stod både civilisationen och demokratin stark. Demokrati handlar inte bara om hur man rent formellt tar ett politiskt beslut efter direkta eller indirekta val. Demokrati handlar till mycket stor del om vad vi har för rättsmedvetande, vad vi har för empati, på vilket sätt vi bemöter våra politiska motståndare och om vi kan kompromissa och leva tillsammans. Det finns ingen lag som kan ordna fram den civilisationskultur som krävs för att vi ska få en fungerande demokrati eftersom så mycket handlar om hur vi är som människor och samhällsmedborgare. Hur vi accepterar varandra trots att vi inte riktigt är överens.
Det är bra att de som använt den mest bryska retoriken och de som uppmanat till de hårdaste politiska tagen också har fått ett mindre utrymme i debatten efter terrorattentaten i Oslo och på Utöya. I en välfungerande demokrati förs samtalen i sak, men utan att vara oförsonligt i person. Balansen är inte självklart enkel eftersom en av de saker som alltid måste diskuteras i ett samhälle är hur de som har makten sköter sig. Makthavande personer, såväl som de som söker makten, måste granskas ingående och deras personliga handel och vandel måste ofta granskas för att kunna diskutera intressekonflikter och moraliskt hyckleri. Det är en delikat balans som kräver en bra civilisatorisk kultur för att den ska fungera.
Denna dag ska vi fundera på vår egen takt och ton i våra politiska såväl som opolitiska sammanhang. Det kan vara vårt lilla sätt att hedra alla de 77 som mördades av en politisk terrorist i Norge i dag för två år sedan. Vi ska heller inte glömma att berätta för dem vi älskar att vi faktiskt älskar dem. Ingen vet när den möjligheten helt plötsligt inte längre finns.