Alliansregeringen gör en jättesatsning på infrastrukturen. 55 miljarder kronor går till nybyggnationer och drifts- och underhållsåtgärder. Merparten av det - 30 miljarder för Ostlänken - och en ospecificerad andel av drifts- och underhållskakan kommer Linköpingsregionen till del.
Satsningen innebär att en 15 mil lång dubbelspårig järnväg mellan Linköping och Järna (söder om Stockholm) börjar byggas 2017. Hela sträckan ska stå klar 2028. Tanken är att passagerartåg i första hand ska använda sig av de nya spåren medan godstrafiken stannar kvar på de gamla. Summa summarum: Mer spårkapacitet och mindre trängsel.
Att bygget blir av är en stor seger för de berörda kommunerna. Många personer, från olika partier, har kämpat för det här i över tio år. Flera gånger har det sett rejält dystert ut. För två år sedan sa finansminister Anders Borg att Ostlänken var "robust olönsamt" och för ett och ett halvt år sedan sa infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd att Ostlänken "har vi inte specifikt börjat prata om ännu".
Har regeringen helt plötsligt ändrat sig? Nja. Det finansministern ansåg vara "robust olönsamt" var det tidigare Ostlänkenförslaget med hypersnabba tåg som skulle kunna köra i över 300 kilometer i timmen. Detta hade varit mycket dyrare och krävt färre stopp längs med banan, vilket krävt extra satsningar för att koppla samman mindre orter med de större där hypersnabbtåget stannat.
Att Ostlänken kommer till ett rimligt pris är absolut nödvändigt. I ett avlångt och glest befolkat land som Sverige är bra järnvägar kanske viktigare än någon annanstans. Paradoxalt nog saknar vi de fördelar som många andra industrinationer har. I små länder med liten befolkning - som Nederländerna - eller mellanstora länder med stor befolkning - som Japan - är det enkelt att få lönsamhet på infrastruktursatsningar.
Så är inte fallet i Sverige. När kostnaderna slås ut på varje skattebetalare och passagerare blir priset enormt. Därför är det viktigt att inte förhasta sig in i stora satsningar som inte är väldigt väl avvägda. Den här satsningen passar därför bra in på alliansens allvarliga och lite tillbakadragna sätt att regera landet.
Att alliansen åker ut i landet och visar upp sig är också det ett gott tecken och säkerligen ett svar på alla de kritiker som menat att samarbete har gått i stå. Den här infrastruktursatsningen tyder på att regeringens passivitet kan vara ett minne blott.
Regeringen planerade sitt besök i Linköping med firandet av alliansens 8-årsdag som svepskäl. Vi fick något mycket bättre än ett födelsedagskalas. Delvis kan vi tacka regeringen för det. Men det största tacket ska gå till alla lokala aktörer - ingen nämnd, ingen glömd - som i ett drygt decennium arbetat för att göra Ostlänken möjlig.