Värmeböljan som varit har nämligen gjort att vattenkraftverken fått ebb i sina vattenmagasin. Nivån är idag 15 procent under normal volym för årstiden. Det betyder att man riskerar att inte kunna samla på sig ett överskott till vintern.
Kombinationen vattenkraft och kärnkraft är basen för Sveriges elproduktion. Men någon atomalstrad kompensation för lågvattnet i de norrländska magasinen kan vi inte räkna med. Ringhals, Forsmark och Oskarshamn går redan med reducerad effekt. Till höst väntar dessutom flera reaktorer på ytterligare översyn och underhåll.
Från branschorganisationen Svensk Energi hörs inte oväntat dystra tongångar: tillgången på el kan bli ett problem när rimfrosten anländer. Ännu en gång alltså. Egentligen är det ganska märkligt att dessa situationer ständigt tenderar att återkomma i ett modernt industriland som vårt.
Sverige ligger som bekant i norra Europa. Hit kommer regelbundet vintern med snö, is och kyla. Och lika regelbundet brukar eltillgången drabbas av svåra avbräck. Det larmas om elbrist, i värsta fall att det till och med kan bli fråga om ransonering. Priserna stiger skyhögt upp i det blå, hushåll och företag suckar över jättedyra elräkningar.
Minns bara hur det var kring senaste årsskiftet. Priset på elbörsen Nordpool fick det verkligen att svida i plånböckerna. Som högst var priset morgonen den 22 februari. Då kostade en kilowattimme 13 kronor och 8o öre!
Avregleringen av elmarknaden har ofta hamnat i skottgluggen när prisbilden debatteras i offentligheten. Visst finns skäl till kritik. En avreglering som medför att marknaden i praktiken blir ett oligopol med tre dominerande bolag (Vattenfall, Eon och Fortum) är ingen lyckad avreglering.
Men grundproblemet är att den svenska elproduktionen är underdimensionerad. Det är inte elbolagens fel. Utan politikernas. Sedan mitten av 70-talet har energipolitiken varit en härva av motstridiga besked, långbänkar och låsningar. Osäkerheten om vad som gäller har saboterat förmågan att göra de tunga, långsiktiga investeringar som krävs.
Först med alliansregeringens historiska energiuppgörelse har de politiska dimbankarna börjat skingras. Möjlighet till ersättning av gamla kärnkraftsreaktorer, förenat med storsatsning på förnybara energikällor, ger grund för fastare spelregler och därmed utbyggd produktion.
Om inte de rödgröna vinner valet förstås. Oppositionen lovar att riva upp beslutet med konsekvens att vi hamnar på samma osäkra ruta ett igen. Det är inte acceptabelt. Vad som skulle behövas är en bred, blocköverskridande överenskommelse om hållbara ramar för energipolitiken. Annars torde vi få leva med elbrist, allt kraftigare importbehov och salta räkningar för strömmen i ledningarna även framöver.