"Det är ett jätteuppdrag att hantera denna massarbetslöshet som vi ska städa upp efter Göran Persson", deklarerade Anders Borg i oktober 2006. Alliansen hade precis vunnit valet och Borg var helt färsk på finansministerposten. Nivån på det som då kallades massarbetslöshet var 6,6 procent. Nu har snart Anders Borg varit finansminister i sju år och hans eget departement beräknar arbetslösheten för 2013 till 8,2 procent. I kalla siffror tycks jätteuppdraget att städa efter Persson vara ett flagrant misslyckande.
Dock ska man minnas att det rådde högkonjunktur när Göran Persson fortfarande satt i Rosenbad. Ändå klarade han inte att nå sitt eget mål om en arbetslöshet på fyra procent, trots frenetiskt tricksande med sifferkolumnerna, och trots att mängder av sjukskriva och förtidspensionerade med arbetsförmåga hölls borta från AMS-statistiken. I dag är dessa människor hänvisade till arbetsmarknaden. Tillsammans med ungdomar, flyktingar och lågutbildade har de svårast att få anställning. Något som inte underlättas av den globala finanskris, vilken vällt in över Sverige och fått de ekonomiska hjulen att kärva. Den risiga konjunkturen tros numera vara på väg att slå i botten. Men återhämtningen till nya goda år tar tid och på sedvanligt vis dröjer det ännu lite längre innan vändningen märks i sysselsättningstalen (eftersläpningseffekten innan orderböckerna fyllts till bredden och företagen börjar söka mer arbetskraft igen).
Att Sverige som ett exportberoende land drabbats omvärldens minskade efterfrågan kan rimligen inte Alliansen lastas för. Kärnfrågan är om arbetslösheten är högre än nödvändigt, givet omständigheterna. Läget hade sannolikt varit värre utan jobbskatteavdragen, den halverade restaurangmomsen och RUT-avdraget. Samtidigt hade läget sannolikt varit bättre om inte Riksbanken hållit uppe räntan de senaste två åren. Det menar i alla fall vice riksbankchefen Lars E O Svensson, som ogillar Stefan Ingves hårda tyglar i penningpolitiken och hävdar att konsekvensen är 65 000 nya arbetstillfällen som aldrig tillkommit.
Men huvudproblemet är inte konjunkturberoende, utan strukturellt. I förra veckans riksdagsdebatt gjorde Fredrik Reinfeldt en korrekt analys: "Sverige måste skapa fler enkla jobb. Det är det enda sättet att bekämpa arbetslösheten". Just på denna punkt finns det också skäl till befogad kritik mot Alliansen. Skarpare åtgärder för att stimulera enklare jobb åt svåranställda i utsatta grupper hade kunnat vara lägre ingångslöner och flexiblare arbetsrätt. Men Reinfeldt och Borg anser detta vara politiskt omöjligt. Alternativet? Att gasa på med traditionell arbetsmarknadspolitik: utbildning och praktik i olika varianter och kombinationer. Fast någon förbluffande tillväxt av enkla jobb lär sådana insatser knappast ge.