Men inte ska han bli landshövding.
Förslaget väcktes av Socialdemokraterna i länet i förra veckan. Naturligtvis är gissningsleken igång inför att Björn Eriksson lämnar sin tjänst i nästa vecka. Så är det alltid när ny landshövding ska tillsättas. Men Björn Erikssons stora popularitet hos östgötarna har gjort frågetecknen extra stora; vem ska ta vid? Frågan ligger hos regeringen och därifrån hörs inte ett knyst.
Det är normalt att lokala politiker pekar på olika populära personer i det egna länet. Hittills har det till exempel höjts röster för kommunalrådet Lars Stjernkvist från Norrköping. Claes-Göran Österlund, tidigare chef för Göta kanal, är en annan kandidat som lyftes fram efter en omröstning i våras på en frisersalong i Linköping. Det är normalt att göra så eftersom en känd, duglig person naturligtvis är att föredra framför en människa som kommer utifrån och som ingen riktigt vet vad han eller hon går för.
Men är det rimligt?
Jag anser inte det. Att vara landshövding är inte att vara representant för oss som bor i länet. Hur skulle en landshövding kunna vara det när vi inte har minsta möjlighet att påverka valet? Landshövdingen tillsätts ovanifrån för att vara statens representant hos oss. En stor del av landshövdingens och länsstyrelsens arbete är att granska kommunernas arbete för statens räkning. Se till att vi följer lagarna och att det råder samma omständigheter för medborgarna i olika delar av landet.
I mina ögon är det en mycket viktig uppgift. Det måste finnas en organisation som håller landet samman. Här har länsstyrelsen och landshövdingen en historisk roll att spela och jag skulle gärna se att den rollen blir ännu tydligare i framtiden, när landet delas in i större regioner än de vi har i dag.
Rollfördelningen blir tydlig om regionen har ett folkvalt parlament (i dag landstingen) med rätt att beskatta oss och besluta om alla viktiga regionala frågor som utbildning, sjukvård, kultur, kollektivtrafik och fördelningen av EU-pengar. Samtidigt som länsstyrelsen garanterar en nationell jämvikt.
Att ge jobbet som landshövding till en populär och duglig lokal person är att blanda bort korten. På något sätt försöka låtsas som om det inte handlar om statens representant hos oss.
Att leda en länsstyrelse är att stå i spetsen för statlig myndighetsutövning. Personligen anser jag att den typen av arbetsuppgifter ska axlas av personer med erfarenhet från statsförvaltningen. Inte Christer, Lars eller Claes-Göran. Utan snarare en typ som Björn Eriksson.