Och då tänkte nog inte ens egyptierna - som jublade, grät och kramade varandra på Tahrirtorget - på att detta mycket väl kan vara början på en demokrativåg för hela arabvärlden. Andra länder kan följa efter.
Så låter optimisten. Pessimisten ser i stället vilka oerhörda utmaningar Egypten har framför sig. Militären har nu makten i landet, och ingen vet egentligen vad de vill. Tänker de bara fungera som övergångslösning tills det går att hålla demokratiska val, eller har de helt andra ambitioner? Och om det blir demokratiska val - hur kommer dessa att falla ut? Finns det risk för ett islamistiskt styre, som förtrycker kvinnor och kristna och tycker att freden med Israel ska upphöra?
Oavsett hur Egypten går vidare den närmaste tiden finns det farliga hinder och fallgropar. Demonstranterna ropade ju inte bara efter frihet och demokrati, utan protesterade också mot hög arbetslöshet och stor fattigdom. Samtidigt har de senaste veckornas kaos gjort att mycket av näringslivet har stått stilla. Den för landet viktiga turismen har upphört helt. Parallellt med att Egypten - ett land utan demokratisk tradition - ska försöka bygga demokrati, måste man också snabbt få de ekonomiska hjulen att snurra igen.
Omvärlden kommer att följa varje steg med stor nervositet. Iran och Hamas var glada i kväll, och hoppas naturligtvis att den nya situationen ska innebära att Egypten fjärmar sig från USA och Israel. Samtidigt betraktas den nya (tillfällige?) ledaren, försvarsminister Mohamed Hussein Tantawi, som en allierad av USA, när det gäller freden med Israel.
Men ingen vet vad som händer. Om det egyptiska folket och den demokratiska världen har tur så fattar nyckelpersonerna kloka beslut och Egypten klarar övergången till demokrati utan alltför stora problem, och kan dessutom inspirera övriga arabvärlden att ta efter. Vad som än sker kan demonstranterna på Tahrirtorget vara stolta över det historiska de lyckats med: De fick diktatorn Mubarak att avgå!