"Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med... och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt." Så skrev den från Linköping bördige journalisten och författaren Anders Ehnmark i boken "Arvskifte" 1983. Han har aldrig varit någon skogstokig oxkommunist. Men orden visar hur även vanligtvis sansade vänsterintellektuella kunde förtrollas av de mest bisarra kollektivistiska samhällsexperiment och ändå behålla anseendet. Det säger en del om den tidens svenska debattklimat.
Inte heller då var det okänt vilket brutalt, förfärligt och eländigt tyranni Nordkorea representerade. Ur socialistiskt perspektiv fanns dock alltid ursäkter att rationalisera bort detta som beklagliga bieffekter. Huvudsaken var att regimen lovade förverkliga utopin om det klasslösa samhället. Demokrati och mänskliga rättigheter var det inte så noga med på vägen. För att inte tala om marknadsekonomin som rådde i Sydkorea! Sånt var ju bara uttryck för imperialism och utsugning av folket. Nej, hellre då sätta hoppet till Pyongyang som en allierad i kampen för mänsklighetens befrielse ur kapitalismens bojor.
Jag vet inte vad Ehnmark anser i dag. Helt klart är dock att Nordkorea mer än någonsin bjuder sina grannar spetsen - nu nukleärt bestyckad. Under påskhelgen har våldsretoriken skruvats upp, också USA hotas med angrepp. Alla vet förstås, inklusive Pyongyangregimen själv, att efterblivna Nordkorea som inga vänner längre har, är dömt att förlora ett modernt krig. Det handlar snarare om sedvanlig utpressningstaktik, ett betecknade facit av den kommunistiska drömmen: allt som återstår är desperat vapenskrammel för att den kapitalistiska arvfienden ska hållas borta, men samtidigt garantera tyranniets överlevnad genom ytterligare bistånd.
Christian Dahlgren