I går kom så ett slags avslut på det maktspel som präglade budgetförhandlingarna mellan regeringen och framför allt miljöpartiet senast. Det var aldrig särskilt smickrande för vår parlamentarism då miljöpartiets utpressning iscensattes inför öppen ridå. Men den bild av lagstiftningsmakten som förevisades i riksdagen i går var inte heller så upplyftande.
Miljöpartiets krav på allmän flyktingamnesti hade ju hamrats ned till något annat, oklart vad. Oklart för Migrationsverket, oklart för polisen och oklart för flyktingar. Socialdemokrater och miljöpartister vet naturligtvis det. Men det här handlar inte om vare sig flyktingar eller rättstrygghet utan om politik. Båda parter har investerat i den här kompromissen för att rädda det parlamentariska samarbetet, och då gäller det att hålla god min och låtsas som om det inte finns några större problem att tala om.
Alltså, det är inget problem att avgränsningen mellan "vissa barnfamiljer" och andra lämnas tämligen öppen. Det är inga problem att nya begrepp införs i lagtexten utan riktlinjer för hur de skall tolkas. Det är inga problem att den enskilde handläggaren på Migrationsverket lämnas ensam med ett tolkningsansvar som egentligen borde vara politikernas. Det är inget problem att många gömda flyktingar invaggas i en felaktig föreställning att de skall få amnesti när det i själva verket handlar om en prövning. Och så vidare.
Budgetuppgörelsen slutade i ett av de mest avskräckande exemplen på hur illa det kan gå när juridiken invaderas av politiken.