Ekonomins indikatorer pekar rätt. Ingen med kunskap i internationell ekonomi kan ifrågasätta slutsatsen att svensk ekonomi är stark. Med prisstabilitet som normen för den ekonomiska politiken har de höga realräntorna förbytts i sin motsats, de offentliga utgifternas andel av BNP har minskat, statsskulden likaså. De stora överskotten i bytesbalansen samt fortsatt god produktivitetsökning och uppgången i den privata konsumtionen -- hushållens konsumtion svarar för hälften av BNP -- är exempel på ekonomins styrka. Industriavtalet från 1997, med låga nominella löneökningar, har för arbetarna och i synnerhet tjänstemännen resulterat i ökade reallöner. Industriavtalet har i praktiken fungerat som norm för arbetsmarknaden i stort och är, tillsammans med den disciplinerande och höga arbetslösheten, den viktigaste förklaringen till den stabilitet som präglat lönebildningen. Industriavtalet rymmer dock en tickande bomb. LO:s medlemmar kan inte stillatigande finna sig i att under-ordnas en lönepolitisk doktrin som konsekvent gynnar tjänstemännen framför arbetarna. Börsbolagens ackumulerade vinster är en annan sida av samma tickande bomb.
Senare i januari höjer Riksbanken reporäntan, sannolikt med 0,25 procentenheter.
"Inflationsbilden är i grunden gynnsam", skrev Riksbankens direktion i december, och bilden bekräftas i det tal som vice riksbankschefen Irma Rosenberg höll i går. En restriktivare penningpolitik utgör för dagen knappast något hot mot tillväxt och sysselsättning, eftersom den vägs upp av en av valrörelsen dikterad (och i sak nödvändiga) expansiv finanspolitik.
Problemen infinner sig i händelse av en borgerlig regering som sänker ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen och arbetslöshetsförsäkringen. Det bortfall i efterfrågan som då uppstår slår mot sysselsättning och tillväxt.
Tillväxten i år och nästa år ökar med minst 3,6 respektive 3,0 procent. Det bekräftar styrkan i ekonomin. I det något längre perspektivet avtecknar sig tydliga orosmoln. Möjligheten att upprätthålla en stor, tillgänglig och skattefinansierad välfärdssektor beror på vår vilja att arbeta.
1990 återfanns 70,5 procent av samtliga anställda på arbetsplatsen; i dag är motsvarande andel 64,5 procent (källa: LO:s chefsekonom Dan Andersson). Vi måste tillbaka till 1990 års tal; ansvaret ligger gemensamt hos arbetsgivare, fack och politiker.
Tillväxten är hög, jobbtillväxten marginell. Sysselsättningsproblematiken accentueras när västvärlden successivt anpassar sig till konkurrensen från de alltmer högproduktiva låglöneländerna. Hotet från EU i fråga om kollektivavtalens vara är en realitet.
De svenska facken bör redan nu reflektera över alternativa strategier. Den finska modellen med allmängiltiga avtal (kollektivavtal som upphöjts till lag) bör studeras. Att konkurrera med lägre lön är ingen framkomlig väg.
Istället bör regeringen stimulera näringslivets konkurrenskraft via sänkta arbetsgivaravgifter, samt undanta små och medelstora företag från medfinansie-ringen av sjukpenningen.Modellen med sänkta arbetsgivaravgifter är omstridd, men en försöksverksamhet under fyra år värd att pröva, för jobbens skull.