Nu börjar skolan. Den romantiska bild många vuxna har i huvudet handlar om glada barn med tindrande ögon som skyndar till skolan med sina nya ryggsäckar. Och visst finns dom. Det finns fortfarande barn som njuter av magin i lärandet, av mötet med lärare och kamrater. Problemet är att skolan inte består av en bild. Skolan är en värld där vi samtidigt möter den förväntansfulla ettagluttaren och den skol-trötta gymnasieeleven, den nyutexaminerade läraren och den som räknar timmarna till pensionen.
Ett sätt för samhället att hålla reda på denna mångfacetterade värld är systemet av regler och föreskrifter, läroplaner och kursplaner. Den verksamheten är viktig, eftersom idén med gemensamma regler är att alla barn i Sverige har rätt till en utbildning med samma kvalitet.
Problemet är att skolans debattörer ofta stirrar sig blinda på det formella, när diskussionen i själva verket borde handla om vad som sker i klassrummet.
Här finns två problem som förtjänar mer uppmärksamhet:
Lärarnas behörighet. I den svenska grundskolan saknar 20 procent av alla lärare behörighet. Nivån är ungefär densamma i Linköping. Många av de obehöriga lärarna har bra kunskaper i sina specialämnen, men de saknar den pedagogiska utbildningen. Man ska inte ställa enskilda, obehöriga lärare vid skampålen; det finns säkert många av dem som är lika bra som behöriga. Ändå visar erfarenheten att just lärarnas pedagogiska förmåga är en nyckelfråga.
I Linköping är det i år många behöriga lärare som söker de lediga tjänster som finns just i höst. Det är bra. Men på sikt, i takt med att 40-talisterna går i pension, väntar stor lärarbrist i hela landet. Det är ett förhållande som i bästa fall kan åtgärdas nu. Om några år är det för sent för de barn som är på väg in i skolan.
Vid sidan om lärarnas behörighet är skolket en av skolans svåraste frågeställningar. Utan närvaro hjälper inte en än så behörig lärare. Skolk är början på ett kanske livs-långt utanförskap för den enskilde och varje lärare och skolledning har ett ansvar för att agera när en elev uteblir.
Frågorna hänger ihop. En behörig lärare med pedagogisk kompetens har rimligen lättare att motivera den skoltrötta eleven att ansträngningen är mödan värd.