I första hand tycks det vara en fråga om vad Sverige förlorar genom att bryta avtalet. Svensk industri oroar sig eftersom Saudiarabien uppenbarligen är en av Sveriges storkunder. Sverige är inte unikt i det avseendet. Få länder i världen, om något överhuvudtaget, kan visa upp en utrikeshandel fri från regimer som ignorerar mänskliga rättigheter, som de förstås av de flesta demokratier i väst.
Så långt går det alltså att förstå dilemmat. Även om det kan verka osmakligt att pengar går före mänskliga rättigheter i ett land som Sverige är det föga förvånande. Realpolitik har sitt pris.
Men frågan är vad diskussionen säger om Sveriges utrikespolitik överhuvudtaget eller om maktrelationen mellan Sverige och Saudiarabien.
För Sveriges del handlar det tydligen inte bara om pengar. I SvD påpekas att Stefan Löven i regeringsförklaringen pekade ut ett medlemskap i FN:s säkerhetsråd som regeringens främsta utrikespolitiska mål. Dessutom framförs argumentet att ett handelsavtal också innebär en möjlighet till att påverka Saudiarabien inifrån. Kanske är Saudiarabien inkapabelt till att torpedera Sveriges målsättningar att nå säkerhetsrådet. Men å andra sidan är det uppenbart att Sveriges uttalade ambitioner att påverka Saudiarabien i en mer frihetlig inriktning, inte gjort något större intryck på det saudiska kungahuset de senaste 10 åren.
Skulle det däremot finnas ett uns av verklighet i att Saudiarabien kan torpedera Sveriges möjligheter att bli medlem i säkerhetsrådet så säger det också en del om FN. Bilden som framträder är knappast smickrande för någon. FN framstår som en organisation helt oförmögen att leva upp till sina ideal. Inte för att dess grundare eller för att de demokratiska medlemsstaterna inte vill det. Snarare tycks det bero på att medlemsstater som vill något annat är i majoritet och tydligen lyckas förlama FN vilket tydliggjorts exempelvis avseende Syrien.
Om Sverige dessutom är beroende av just de frihetsfientliga krafterna för att uppnå en sådan position så säger det också en hel del om hur maktförhållandena i världen är fördelade. Föreställningen att Mellanösterns diktaturer sugs ut av västvärlden och fogligt rör sig i USA:s och de gamla kolonialmakternas koppel, faller följaktligen på sin egen orimlighet för den som inte blundar mycket hårt.
Sverige måste naturligtvis värna om sina utrikespolitiska intressen. Men diskrepansen mellan å ena sidan anspråken på att vara en moralisk stormakt som driver en ”feministisk utrikespolitik” och å andra sidan den realpolitik vi nu bevittnar är för stor.
Framför allt kommer den besvära en regering som uppenbarligen har problem med att upprätthålla sin trovärdighet.