Oavsett perspektiv anses oftast misslyckad integration orsakas av integrationspolitik. Och naturligtvis är ansvarsfördelningen mellan flyktingar och det nya samhället ganska självklar. Av människor som flytt för sitt liv och kommit till Sverige helt utan egendomar efter traumatiska upplevelser för att bland annat lära sig ett språk som är obegripligt för de flesta, går det inte att förvänta sig mycket.
Samtidigt borde det vara uppenbart att lyckad integration inte bara är frågan om effektiv integrationspolitik. Lyckad integration förutsätter att politiken fungerar men också att det finns en stark vilja till att faktiskt integreras in i det nya samhället. Integration utgår per definition från att den som vill integreras aktivt gör något för att lyckas. Frågan blir då naturligtvis hur det ska se ut i praktiken? Ett direkt och självklart svar är svårt att ge. Men för en tid sedan berättade min mor en liten historia som jag menar är talande.
Det var efter kriget. Flyktingar i olika åldrar var svårt sjuka och behövde vård. Andra mådde bättre och kunde ganska omgående börja sitt nya liv. De som behövde längre vård besöktes med jämna mellanrum och tillfrågades om det var något speciellt de önskade inför nästa besök. För någon som förlorat allt i ett världskrig finns det säkert mycket att längta efter. Men ett av de vanligaste önskemålen var trots allt att få en lärobok i svenska, för att så fort som möjligt lära sig språket.
För de människor som låg där var det självklart att de måste anstränga sig för att integrationen skulle lyckas. De förstod att deras engagemang och vilja är en avgörande komponent i själva integrationsprocessen.
Sverige är i de flesta avseenden ett bra land. Jämfört med världen i övrigt är vården bra, maten förhållandevis billig, det är vackert och välordnat och kollektivtrafiken fungerar oftast som den ska. Dessutom är Sverige enligt alla internationella mätning mindre rasistiskt än de flesta länder i världen. Samtidigt kan Sverige upplevas som besvärande byråkratiskt och ha skatter och fackföreningar som är uppenbara hinder för den som vill jobba.
Men därutöver och kanske framför allt är utbildning gratis. Det kostar inget att gå på universitet och högskolor. Och för dem som av någon anledning tycker att det är extra svårt att finna sin plats på universitet erbjuds skattefinansierade mentorer.
Därmed finns det fog för åsikten att samhället och staten gjort mycket för att skapa goda förutsättningar för integration även om det alltid går att hitta brister eller annat som borde förbättras. Frågan vad som kan förväntas av den som vill integreras har dock stämplats som främlingsfientlig varje gång den kommit upp och därmed försvunnit ur debatten. Den som förstår ingerationens villkor inser dock att frågan tvärt om är nödvändig och borde ställas oftare.
Eli Göndör är fil.dr. i religionshistoria och redaktör för antologin ”Religionen i demokratin” (Timbro 2013)