Nästan alla föräldrar instämmer nog i att livet förändras totalt när det första barnet föds. Efter förlossning och några dagar på BB är man plötsligt tio år äldre och mognare (tycker man, i alla fall) eftersom man för första gången i livet sätter sig själv i andra hand och bäbisen och dess behov kommer främst.
Bara något eller några år senare är det dags för dagis. För många föräldrar känns det hårt att behöva låta andra sköta och fostra barnet medan de själva går till jobbet, men har man tur är dagiset bra och barnets dagar där behöver inte bli alltför långa. Mamman och pappan kanske kan förskjuta arbetstiderna åt olika håll så att den ena börjar sent och den andra slutar tidigt.
Men det finns många ensamstående föräldrar som inte kan begränsa dagistiderna genom att förskjuta arbetstider, och föräldrar som måste pendla långt till arbetet. Om dessa föräldrar arbetar heltid kommer barnet snabbt upp i tio-elva timmars vistelsetid på dagis varje dag. Det är långa dagar för en ett och ett halvtåring. När Gertrud Åström med flera har gjort en jämställdhetspolitisk utredning åt regeringen har de dock inte funderat över ett och ett halvtåringarnas situation. Tvärtom har de i socialdemokratisk, familjepolitisk tradition klurat ut förslag som går ut på att få småbarnsföräldrar att arbeta mer.
När utredningen först skriver att ensamstående föräldrar borde få göra ett särskilt förvärvsavdrag låter det positivt. Men sedan blir det obehagligt. Utredningen tänker sig uppenbarligen inte ett förvärvsavdrag för ensamstående föräldrar för att göra deras ofta tuffa ekonomiska situation något lättare. Nej, man vill få ensamstående mammor att öka arbetstiden från deltid till heltid.
Att heltid är det övergripande målet framgår i ett annat kapitel av utredningen, där man föreslår att den lagstadgade rätten för småbarnsföräldrar att gå ned till deltid ska inskränkas. "Deltidsarbetet är en kvinnofälla", slår utredningen fast, utan att överhuvudtaget ställa sig frågan om heltid kanske är en barnfälla.
Det är naturligtvis helt fel att pappor tar ut kortare föräldraledighet än mammor, och att papporna inte utnyttjar småbarnsföräldrarnas rätt till deltid i samma utsträckning som mammorna. Det är sorgligt och tragiskt att kvinnor tjänar sämre än män och har sämre karriärmöjligheter, delvis för att samhället förväntar sig att de ska ta ett större ansvar för barnen. Men det är inte barnens fel!
Barnen har inte bett om att få tillbringa tio-elva timmar om dagen under sina första år på institution. Barnen föds för att män och kvinnor vill ha barn, och det är nog inte särskilt många älskande som säger till varandra precis innan de börjar att göra sitt kärleksbarn: "Åh, så underbart. Nu gör vi ett barn som vi ska pyssla om i 16 månader och sedan stoppar vi in det på dagis och satsar på förvärvsarbete. Socialdemokraterna har ju minskat risken för marginaleffekter genom maxtaxan, och skulle vi separera så får ensamstående föräldrar göra förvärvsavdrag så att det ändå lönar sig att arbeta heltid. Nu älskar vi!"
Däremot resonerar jämställdhetsutredningen ungefär så. När det passar jämställdhetssyftena drar man in barnen i diskussionen, men när det handlar om heltid kontra deltid så har barnen på ett ohederligt sätt försvunnit ur texten. Då handlar allting om att minska de ekonomiska trösklar som antas få kvinnor att välja deltid. Allt enligt samma modell som tillämpades i maxtaxeutredningen, där man inledde med några pliktskyldiga sidor om förskolans roll för barnens utveckling, för att sedan fördjupa sig i ekonomiska spekulationer om hur mycket mer småbarnsföräldrarna skulle jobba ifall dagis blev billigare.
Dagis kan vara både roligt och utvecklande i lagom mängd. Än så länge har dock ingen gett övertygande bevis för att tio-elva timmar om dagen är lagom mängd. Utvecklingspsykologer har däremot visat om och om igen att barn behöver sina föräldrar, och föräldrar själva vet -- utan vetenskapliga bevis -- att de behöver sina barn.