Idag drar fotbolls-EM i gång.
Det är snart 30 år sedan det första EM:et för damer arrangerades (1984) och nuvarande förbundskapten för det svenska landslaget, Pia Sundhage, slog den avgörande straffen som förde Sverige till EM-guld. Sundhage har stor del i den resa som damfotbollen gjort under de senaste decennierna.
En inblick i den resan ger Jonny Hjelm, professor i idrottshistoria, under rubriken Kvinnor och fotboll – en historia av förtryck (SvD 7/7). Den börjar i en förlöjligandets tid på tidigt 1900-tal, som hängt kvar genom århundradet och som egentligen ännu inte kan sägas vara ett helt avslutat kapitel för damfotbollen. Enligt Hjelm byter ”damfotbollshatare” åsikter med varandra på nätet, och journalister som ger damfotbollen utrymme i media ”mejlbombas”.
Det är en bild som Sport-Expressens Tomas Pettersson bekräftar. Under OS i Peking 2008 drabbades han av en mejlstorm från hatiska manliga läsare som på ett högst otrevligt sätt ifrågasatte Petterssons bevakning av damfotboll. Nu, fem år och flera svenska succéer (bland annat VM-silver 2003 och VM-brons 2011) senare, trodde han att ”Sverige blivit klokare”. Efter att ha läst den gångna veckans mejl i inkorgen konstaterar han bedrövat att ”hatet fortfarande gror därute”(9/7).
Men som professor Jonny Hjelm slår fast är de här männens främsta hatobjekt inte damfotboll i synnerhet, utan kvinnor i allmänhet. De skulle lika gärna kunna vända sina aggressioner mot kvinnliga präster eller poliser – det vill säga kvinnliga utövare av en ålderdomligt sett manlig syssla. Damfotbollen har dock länge varit utsatt för bespottning, inte bara i Sverige. Då herrfotbollen är norm har damvarianten av många betraktats som en dålig kopia.
Må så vara. Kvinnor är inte lika fysiskt starka eller snabba, så det vore konstigt om tempot i damfotbollen nådde upp till herrfotbollens. Anser man att det är skäl nog att inte titta på damfotboll är man i sin fulla frihet att låta bli. Uppenbarligen lockar heller inte damerna lika mycket publik som herrarna – i skrivande stund är cirka 100 000 biljetter sålda till kommande EM-matcher. Det är dock inte poängen.
Den är istället att kvinnor och flickor har lika stor rätt att spela fotboll som män och pojkar. Och det är här som den stora revolutionen skett de senaste åren. Före detta förbundskapten och nuvarande landslagschef Marika Domanski Lyfors hävdar att det numera inte finns några egentliga skillnader mellan Pia Sundhages och Erik Hamréns landslag (Corren 6/7). Numera är även damspelare proffs, och behöver inte ta ledigt från ett annat jobb för att kunna träna. Och precis som herrspelarna har nu damerna tillgång till fysiolog, kock, sjukgymnaster med flera som ska bistå laget att prestera så bra som möjligt.
Det kanske retar någon. Men om denna någon skulle satsa pengar på vilket landslag som har störst chans att vinna ett EM-guld, herrarna eller damerna, skulle det vittna om okunskap att inte sätta slanten på de senare. Visst, konkurrensen är inte densamma på damsidan, men det kan bara förändras genom att damer världen över fortsätter att lira boll.
Maria Björk Hummelgren