Det toppmöte i Åre som genomförs i dagarna är en till synes rätt märklig tillställning. Det är ett informellt ministermöte mellan Natos medlemsstater och dess samarbetspartner -- däribland Sverige.
Märkligt därför att av de 46 stater som har inbjudits till mötet skickar bara ett femtontal sina utrikesministrar. I stort sett är det lägre tjänstemän på lägre nivåer som huttrar i Åre.
Men mest bestickande är det ju att det är en svensk socialdemokratisk regering som står som värd för mötet när socialdemokratin ju missionerat mot varje svenskt närmande till Nato under hela efterkrigstiden. En bild av dubbelspel!
Samtidigt visar en färsk undersökning att svenskarna alltmer drar öronen åt sig när det gäller Nato. 2002 var 23 procent för ett svenskt Natomedlemskap. I dag är det 20. Och motståndarna har under samma tid gått från 41 till 47 procent.
Även i det traditionellt mest Natopositiva partiet, folkpartiet, är motståndarna i majoritet.
Det manar till eftertanke. Men låt oss nu vara tydliga om vem som har anledning till begrundan: ansvariga politiker, de som har till uppgift att bilda opinion i frågan.
För det handlar trots allt om att ge en rättvis bild av verkligheten. Att Sverige är värd för mötet är ju i grund och botten inte konstigt mot bakgrund av hur pass nära Nato vi i praktiken står och har stått. Svenskarnas främlingskap inför Nato skulle sannolikt ha varit mindre om våra politiker varit ärliga om sam-arbetets omfattning.