Maten som serveras i Linköpings skolor och förskolor är föremål för offentlig upphandling – en konstart som gång efter annan bevisats svår att förstå och bemästra. 2011 års kost- och måltidspolicy utgör underlag för de kommunala nämndernas kravspecifikationer, liksom för deras budgetar och verksamhetsplaner. I slutet av förra året beslutade bildningsnämnden och barn- och ungdomsnämnden att utöka kravlistan för upphandlingen av skolmat.
Resultatet är som en påse gott och blandat, vissa bitar gillar man och andra vill man helst peta bort. Nämnderna har dock inte makt över hela innehållsförteckningen. Till exempel måste de rätta sig efter livsmedelslagstiftningen och arbetsmiljölagstiftningen – vilka inte är helt orimliga krav.
Genom sin etablering som Fairtrade city har kommunen också målat in sig ett kostsamt hörn, då den förbundit sig att öka andelen ”etiskt producerade livsmedel” - som är dyrare än konventionella råvaror. Kommunen har även antagit miljömål vilka förordar att andelen ekologiska produkter måste öka i kvantitet.
Smakar det så kostar det, som det brukar heta. Det viktigaste är att maten håller bra kvalitet och är god – så att barnen äter den. Näringsinnehållet är viktigt, halterna salt, fett och socker ska hållas på en rimlig nivå - utan överdrifter såsom sockerförbud och liknande. Om litet sylt gör att barnen äter upp sina köttbullar så är det bättre än att de inte äter alls.
Ju fler rätter att välja mellan desto mer äter barnen i skolan, resonerar Linköpingsalliansen. Därför utökas skolmatsedeln till tre rätter, varav en vegetarisk. Det är en tveksam, men sannolikt rätt dyr, logik. Är maten bra räcker det med en rätt, exklusive specialkost för de elever som behöver det (där bör vegetariskt alternativ ingå). Carina Boberg (FP) och Catharina Rosencrantz (M), ordförande i bildningsnämnden respektive barn- och ungdomsnämnden, motiverar beslutet i Corren (5/4): "Valfrihet genomsyrar det alliansstyrda Linköping. Därför inför vi en tredje varmrätt". Borgerlig valfrihet är bra i de flesta sammanhang, men att orera om den i en skolmatsal blir väl magstarkt. Det måste dessutom finnas gränser för skolmatens serviceskyldigheter.
Mat får gärna vara ekologisk, men den ska konkurrera på samma villkor som den konventionellt odlade. Att andelen ekologiskt odlad mat ska tredubblas ger kanske miljöpolitiska poäng till Alliansen, men det är en ekonomisk och agronomisk förlust för Linköping. Och notan skickas till kommunens skolor och förskolor.
Å andra sidan, hade oppositionen fått som den velat hade den tvingande andelen ekologiska produkter varit ännu större. Socialdemokraterna och Miljöpartiet ville därtill införa det moderna inslaget med köttfria dagar för samtliga elever. Det sade alliansen lyckligtvis nej till. Det hade med andra ord kunnat vara värre.