De bemannar styrelser och nämnder. De flesta av dem är anonyma, och deras mandat står inte på spel på valdagen. De är folkstyrets gräsrötter. De drivs av övertygelse och engagemang och gör en stor del av sitt politiska arbete ideellt. Det pågår i stort sett varje dag året runt. Möten, sammanträden, läsa handlingar, partiarbete, studiebesök och annat som hör politiken till.
Den här verkligheten är inte så uppseendeväckande, utan snarare grå. Inte spektakulär, utan en vardag av plikttrohet och mycket gnet. Ändå är det i dessa processer som vår demokrati verkligen prövas och påverkas.
Om varje fritidspolitiker lägger ned två timmar i veckan på sitt uppdrag gör det 189 900 timmar på ett år. Det motsvarar ungefär 21 år! Om fritidspolitikerna inte fanns skulle vi behöva ha en helt annan typ av styre. Avståndet mellan medborgare och politik skulle vara oändligt större än vad det är idag.
De förtroendevalda är heller inte enbart beslutsfattare, utan är också allmänhetens ögon i verksamheterna. De är en av flera som ser efter hur våra skattepengar används. Och det i sin tur har betydelse för hur vi medborgare ser på offentlig sektor. Det påverkar sammanhållningen i samhället.
Antalet fritidspolitiker har minskat med åren. Det har att göra med sammanslagningar av kommuner men också att många kommuner "rationaliserar" sin politiska organisation. De senaste mandatperioderna har förtroendeuppdragen minskat med några tusen per period. Vi ser inte alltid de små stegen, men när man summerar några årtiondens förändring handlar det om väldigt stora skiften.
En invändning brukar vara att det inte är antalet politiker som avgör om styret fungerar bra eller inte. En annan invändning är att ju fler beslut som människor och familjer får bestämma själva, desto mindre blir rollen för politiken. Mer makt till människorna innebär mindre makt till politikerna. Till en del är det rätt, men det är för billigt att ställa medborgarintresse i motsats till politik. Gränserna för vad politiken ska göra måste alltid diskuteras.
Försvagade partier, fjärmade partier, färre förtroendevalda, växande misstro och cynism mot politik och politiker hör till demokratins svåraste utmaningar.
Vårt sätt att styra behöver människor som vill och kan åta sig förtroendeuppdrag. De är folkstyrets hjältar. Den viktigaste kanalen för detta är de politiska partierna, som behöver förnya och öppna sig. Men det handlar inte bara om att ställa krav på politiken. Medborgarna har sitt ansvar, både att vara informerade och att delta. Och att allmänt gnälla och skälla på politiker är inte så konstruktivt. Är man missnöjd, kan svaret vara att själv bli politiker. Så här i valtider kan det vara bra att påminna om detta.
Vi kanske tar för givet att dessa människor bara finns. Det ska vi inte göra