Det är lätt att glömma nu, när den borgerliga regeringen är inne på sin andra raka mandatperiod och M har den självklara huvudrollen, men Olofssons omstöpning av C från vingelparti till tydligt borgerligt parti var grundförutsättningen för alliansens bildande. Därmed var det också en förutsättning för brytandet av S regeringsprenumeration och problemformuleringsmonopol. Alla borgerligt sinnade har alltså Maud Olofsson att tacka för mycket.
Med detta i bakhuvudet är det uppenbart vilka risker som C:s ledarbyte innebär för alliansen. Tänk om den nya partiledaren blir en Olof Johansson-typ, som vinglar fram och tillbaka och plötsligt bestämmer sig för att stödja Håkan Juholt och S!
Risken förstärks av den interna kritik Olofsson har fått efter C:s dåliga val 2010. Hon har anklagats för att vara alltför lojal med alliansen, att prioritera regeringssammanhållningen framför C-profileringen. Och detta är dilemmat för alliansens småpartier. Med undantag för FP och skolfrågan har de små möjligheter att profilera sig, eftersom M är störst och Anders Borg bestämmer över pengarna. Samtidigt får M äran för det som fungerar bra.
Trots framgångar som kärnkraftskompromissen, det principfasta motståndet mot att köpa Saab samt Rut-avdraget har Olofsson tyvärr inte fått genomföra det hon verkar brinna allra mest för: Ett bättre företagsklimat och en mer flexibel arbetsmarknad. Där har M satt stopp, inte av ideologiska skäl utan för att skydda sitt varumärke som det nya arbetarpartiet.
En förhoppning är att den nya C-ledaren är lika grundmurat borgerlig som Olofsson, och väljer att profilera partiet genom att driva företagarfrågorna i intern opposition mot M ännu hårdare än vad Olofsson har gjort. En kandidat som kan leva upp till detta och dessutom har lyskraft är partiets ekonomisk-politiska talesperson Annie Johansson.
Av de tre (förutom Olofsson) C-ministrarna vore Eskil Erlandsson troligen den bästa partiledaren. Andreas Carlgren och Anna-Karin Hatt har inte lyckats nå ut i debatten från sina ministerposter, vilket tyder på att C skulle krympa om någon av dem blev ny partiledare.
Om C och/eller KD åker ut ur riksdagen vid nästa val finns det inte underlag för en borgerlig regering. Det var sannolikt därför Fredrik Reinfeldt lät så flörtig mot MP:s Fridolin i partiledardebatten i onsdags - men ett samarbete mellan M och MP borde skrämma alla liberalt och borgerligt sinnade.
Därför är ledarbytet i C viktigt för hela alliansen. En grundmurat borgerlig företagarvän, som kan visa på skillnaden mellan liberal miljöpolitik och vänsteranstruken tillväxtkritik, vore en drömlösning. Om den personen heter Annie Johansson eller något annat återstår att se. Det viktiga är att C inte återgår till att bli ett vingelparti, och att man lyckas vända opinionstrenden.