De svenska riksdagspartierna har de senaste åren knyckt kärnvärden och signalord av varandra på ett sätt som liknar hela havet stormar. Moderaterna blev det nya arbetarpartiet, Folkpartiet förklarade att "att ställa krav är att bry sig", medan Centerpartiet blev marknadsliberaler med undergruppen "Stureplanscentern". Efter valförlusten har också Socialdemokraterna gett sig in i leken, och utropat sig själva till en frihetsrörelse som vill ha "verklig frihet".
Det är lätt att bli cynisk och dra slutsatsen att varumärken har ersatt ideologi. Men då glömmer man att politik delvis handlar om makten över orden, tolkningsföreträdet. Ord som frihet och rättvisa ger nästan alla människor bra vibrationer - trots att vi menar olika saker när vi säger dem. Det vore snudd på tjänstefel av partierna att inte försöka göra positivt värdeladdade ord till sina.
Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann arbetar för att göra M till det nya rättvisepartiet. I ett nyhetsbrev skriver han att många människor har en föreställning om att Sverige har blivit mer orättvist och att Moderaterna endast värnar dem som har det bra ställt. Schlingmann menar tvärtom att rättvisa är ett grundläggande värde för M, men att partiet har en annan syn på rättvisa än vänstern.
Skillnaden ligger i om man ser rättvisa som lika möjligheter eller lika utfall. Den Moderata och borgerliga synen på rättvisa är att alla ska ges lika möjligheter. Att vissa sedan anstränger sig hårdare och lyckas bättre ses inte som orättvist. Det är tvärtom rättvist att elever som pluggar mycket får högre betyg och att personer som satsar stenhårt på jobbet tjänar mer pengar.
Vänstern ser i stället rättvisa som lika utfall. Det är orättvist när någon har högre betyg eller mer pengar än andra, och därför är man skeptisk till betyg och positiv till höga skatter. För att åstadkomma lika utfall är man beredd att gå in och peta i förutsättningarna, och då frontalkrockar de två olika rättviseuppfattningarna. Kvotering och positiv särbehandling för att uppnå lika utfall är ju motsatsen till lika möjligheter för alla.
Rättvisa som lika möjligheter eller lika utfall handlar om att sätta individen eller kollektivet i centrum. Med lika möjligheter är det förutsättningarna som ska vara rättvisa, men individen har frihet att ta sig så långt som hon kan och vill. Med lika utfall blir det viktigt att ingen individ sticker ut över de andra - kollektivet blir normen, och rättvisa mäts i att ingen avviker för mycket från genomsnittet. Vänsterns rättvisa blir som Ulf Peder Olrogs sång "Du ska göra som Svensson gör och inte skilja dig från mängden".
Därför fyller Schlingmanns kamp för rättvisan två funktioner. Dels visar den att borgerlig politik inte är mindre rättvis utan mer, om man med rättvisa menar opartiskhet och likabehandling. Dels visar den att Socialdemokraterna inte är någon frihetsrörelse, eftersom vänsterns rättvisesyn alltid leder till frihetsinskränkningar för individen.