Efter president Mubaraks tal sent på tisdagskvällen delades den protesterande folkmassan i två läger: Det som trodde på presidentens ord att han, efter 30 år vid makten, inte tänkte ställa upp i höstens val och öppnade för politiska reformer, och så det som bedömde Mubaraks löfte vara lika mycket värt som ökensand och misstänkte att den pressade presidenten bara ville vinna tid för att försöka få kontroll över situationen. Hans metod var att varna för instabilitet, plundringar och kaos samtidigt som mycket pekar på att det är regimen som regisserat desamma för att markera sin poäng. Polisen försvann från gatorna i samma stund som kriminella kom ut från fängelserna. Och den stora gruppen motdemonstranter dök upp som genom ett trollslag. En samspelt mobb, en del utrustade med häst eller kamel och piskor, inte sena att plocka upp gatstenar som de kastade på demonstranterna. När Egyptens egen armé vägrat stödja presidenten köpte Mubarak sig en ny.
Arméns roll har hela tiden framhållits som central. Skulle denna välja sida skulle slaget vara avgjort. Så har i skrivandets stund ännu inte blivit fallet, även om tendensen är att armén stöttar folket då den drivit bort upproriska Mubarakanhängare. Och den passiva närvaron ingjuter ett lugn hos demonstranterna som uppfattar arméns ovilja att ingripa som ett ställningstagande på deras sida. Mubaraks förhoppning med motdemonstranternas attacker var förmodligen att armén skulle tvingas ingripa och att han kunde använda den kaotiska situationen till sin fördel. Den rövaren har inte gått hem. I stället har nu röster hörts från armén om att vid ökat våld kommer den att öppna eld mot Mubarakanhängarna. Fler liv kommer då att spillas.
Under gårdagen florerade rykten om att förhandlingar mellan oppositionen och den nyutnämnde vicepresidenten Suleiman och premiärministern Shafiq hade inletts. Men de tillbakavisades av oppositionen, som vägrat diskutera någon övergångslösning innan Mubarak lämnat sin post. Ett krav som många av världens ledare samstämde i under gårdagen.
Hur Mubarak föreställer sig lösa situationen utan att lämna ifrån sig makten framstår som alltmer svårbegripligt. Vad som står klart är att chansen att smita ut bakvägen inte längre finns, det tåget har gått för presidenten. Mubarak måste ställas inför rätta - både för sina orättfärdigheter under tre decennier vid makten liksom för de han begått under de senaste tio dagarnas protester. För den som är romantiskt lagd är fredagsbönen ingen dålig dag för ett maktskifte.