I dagens Sverige där allt färre deltar i gudstjänst, där konfirmanderna minskar för varje år liksom antalet medlemmar i Svenska kyrkan, står många kyrkor tomma större delen av året. Inte mindre än 3 384 kyrkobyggnader finns runt om i landet, vilket är ett väldigt mycket större antal än kyrkans aktiviteter kräver - och dess ekonomi klarar av.
Så beskriver docenten i etik, tidigare domprost i Skara och kyrkoherde i Rom, H B Hammar kyrkans pengaproblem. En lösning är, menar han, att stänga ett antal kyrkor. Eller ännu hellre "spräng dem!" (SvD Brännpunkt 2/10).
Hammar ser att av kyrkans två uppdrag, vilka han benämner som "gudstjänstlinjen" och "omsorgslinjen", är den senare den viktigaste. Men den kräver inga kyrkobyggnader. Många kyrkor omges av gravar, och de är olämpliga att riva. Däremot kan man låta dem förfalla, påpekar Hammar eftersom de kan spela sin roll väl även i form av ruiner.
Andra kyrkor kan rivas. Det förslaget tror han kan ses som mindre kontroversiellt än det att sälja dem till privatpersoner för ombyggnad till bostäder, kontorslokaler eller varför inte kaféer och pizzerior?
Naturligtvis stöter Hammar på patrull. Konstvetaren Henrik Widmark värjer sig ifrån att tala om kyrkorna i ekonomiska ordalag. Kyrkobyggnadernas framtid är viktig att diskutera, "men att föreslå en omfattande kapital- och kulturförstörelse som lösning är varken konstruktivt eller ansvarsfullt", anser Widmark (5/10).
Poängen är att Hammar inte föreslår vare sig kapital- eller kulturförstörelse. Tvärtom. Hans förslag syftar till att rädda såväl kyrkans kapital som det kulturella arv som finns inbyggt i kyrkorna. Genom att sälja dem så att de, under stränga restriktioner naturligtvis, kan byggas om till bostäder, restauranger eller konstgallerier får kyrkan in pengar samtidigt som byggnaderna inte bara räddas - de kan få nytt liv och blomma i en annan form.
Tänk att inhysa ett klassiskt italienskt restaurangkök i en åldrande kyrkobyggnad. Toppmodern utrustning i kontrast till historiens vingslag. De vittrade tegelväggarna och vackra fönstren lyses upp av kandelaberljus. Skulle inte det utgöra en fantastisk miljö att avnjuta en middag i? Värt att betala lite extra för?
Henrik Widmark argumenterar vidare att kyrkobyggnaderna inte bara är kyrkans angelägenhet utan, på grund av sina historiska betydelser, hela samhällets. Men då verkar det orättvist och ohållbart att lägga hela ansvaret för dem på en krympande kyrka som varken har samma ekonomi, medlemsantal eller status som den hade på den tiden då många av kyrkorna byggdes.
Genom att utöka användningsområdet för några (det handlar om en minoritet) av dem kan hela samhället, det privata liksom det offentliga, ta en del av det ansvaret och samtidigt få större glädje av kyrkobyggnaderna. Det skulle alla vinna på.