Lars Leijonborg meddelade igår att han avgår som ordförande för folkpartiet. I praktiken tvingas han bort sedan partiets största distrikt - Stockholm - gjort gemensam sak med de sex länsförbund som tidigare aviserat att de vill se någon annan på partiledarposten.
Det är ett snöpligt slut för mannen som för bara några år sedan hyllade som "Leijonkungen". Men han har sig själv att skylla. Leijonborg borde ha insett att hans politiska förtroende var förbrukat efter alla turer kring "spionskandalen" och partiets kraftiga tillbakagång i det senaste valet. Correns ledarsida har upprepade gånger argumenterat för att Leijonborg borde träda tillbaka frivilligt. Nu nödgas han istället gå med svansen mellan benen.
Frågan är vem som ska efterträda honom? De tre folkpartistiska statsråden - Jan Björklund, Cecilia Malmström och Nyamko Sabuni - torde ha störst möjligheter. Sabuni har bestämt sagt nej så valet lär stå mellan Björklund och Malmström - förutsatt att de ställer upp. Andra tänkbara kandidater är riksdagsgruppens ledare, Johan Pehrson, och kommunalrådet i Göteborg, Helen Odenljung.
Det är inte alltid så lätt att veta vad enskilda politiker står för men när det kommer till de bägge huvudkandidaterna till partiledarposten finns det tydliga skillnader i framtoning som det går att ta fasta på.
Jan Björklund, som har en bakgrund i det militära, har profilerat sig stenhårt på att ställa hårdare krav i skolan. Trots att han har sin politiska bas i Stockholm förefaller han ha sitt allra starkaste stöd ute i landet. Han har varit duktig på att nå ut med ett klart och enkelt budskap - allt för enkelt enligt kritikerna. För om det är någon som förknippas med de senaste årens batongliberalism så är det han. Det är därför tveksamt om Björklund är rätt person att förnya partiet. Han måste i så fall visa upp andra sidor än hittills.
Cecilia Malmström framstår i kontrast som betydligt mer lyhörd, resonerande och lågmäld. Hon har tidigare varit lektor vid Göteborgs universitet och har flera års erfarenhet som europaparlamentariker bakom sig. Med sitt internationella engagemang borde hon tilltala mer utåtriktade liberaler. Det är knappast någon tillfällighet att hon har många anhängare i Stockholm och Göteborg.
Folkpartiet har haft svårt med den ideologiska kompassen de senaste åren. Nu har partiet äntligen en chans att återupprätta sin socialliberala profil. Sverige behöver ett parti som kan stå upp för en modern individualism och den vanliga människans rätt att växa - ett alternativ till vänsterns förmyndarattityd och högerns nonchalans inför ojämlika livschanser.
Det liberala partiet har flera yngre företrädare som står för detta. Riksdagsledamoten Birgitta Ohlsson och partisekreteraren Erik Ullenhag hör definitivt dit. Att den senare utsetts till att leda partiorganisationen är ett lovande steg i rätt riktning.
I valet 2010 behöver Alliansen ett parti som kan utmana Mona Sahlin och Maria Wetterstrand om de frihetliga storstadsväljarna. Ett radikalt liberalt parti har definitivt en viktig roll att spela i svensk politik.