Jennie Hallestam gick ut medieprogrammet med MVG eller VG i alla ämnen. Hon jobbade i några år och funderade på vad hon ville bli. Men när hon bestämt sig för att bli svetsare fick hon nej - den vuxenutbildning hon behöver för att nå målet tar bara in personer utan gymnasieutbildning (SvD 28/9).
Hon är inte ensam. Många människor som gått ett studieförberedande gymnasieprogram och sedan kommit på att de egentligen vill bli byggjobbare eller barnskötare har fått ångra att de gick ut gymnasiet med fullständiga betyg. Ännu svårare är det för personer som gått en högskoleutbildning, men efteråt inser att de valde fel eller inte får jobb (biologer, journalister och kulturvetare är bara några exempel på högskoleutbildade yrkesgrupper med mycket hård konkurrens om ett begränsat antal arbeten).
För i Sverige gäller "en chans till" bara teoretiska utbildningar. Att reparera/komplettera en misslyckad grundskole- eller gymnasieutbildning är mer eller mindre en rättighet, liksom att gå en högskoleutbildning sent i livet. Att vuxenutbildas till ett praktiskt yrke för den som klarat studieförberedande gymnasieprogram eller ännu värre högskola är näst intill omöjligt.
Ibland finns det privata alternativ, så att den som varit för duktig för att få en andra chans på skattebetalarnas bekostnad kan betala för det själv: Frisörutbildning och körkort för buss, taxi och tung trafik kan den motiverade betala själv.
Men många yrkesutbildningar finns bara i skattefinansierad form, vilket ger kommunerna monopol på antagningsprocessen. Och kommunerna prioriterar naturligtvis dem utan gymnasieutbildning, eftersom de ofta belastar kommunens budget för försörjningsstöd.
Den enda chansen för gymnasie- och högskoleutbildade att få gå vissa yrkesutbildningar är att bli arbetslösa och vara det så länge att arbetsförmedlingen anvisar till en arbetsmarknadsutbildning. Det är horribelt. Biologen som vänder hamburgare på McDonalds men vill skola om sig till byggjobbare kan inte spara ihop pengar och köpa sig en byggutbildning - han måste bli arbetslös och leva på samhället så länge att arbetsförmedlingen ger honom en byggutbildning! I stället för en chans till omskolning är detta en skolning in i hjälplöshet.
Det är djupt orättvist att den som latat sig och misslyckats får chans på chans, medan den som ansträngt sig och varit duktig möts av stängda dörrar. Samtidigt är det inte ekonomiskt hållbart att låta människor få hur många skattefinansierade utbildningar som helst.
Något mindre orättvist skulle vara att låta den som har en teoretisk utbildning men vill omskola sig till ett praktiskt yrke betala för studieplatsen. Det är fortfarande orättvist, eftersom det blir en slags ekonomisk belöning till de lata och slarviga, men det är bättre än en stängd dörr.