Det brinner ett ljus under bronsreliefen på Raoul Wallenbergs plats i Linköping. Där brukar också ligga blommor, jämt, året om. I sin stilla enkelhet är det en gripande manifestation till minne av Sveriges främste diplomat. Hur många judar räddade han från gaskamrarna i Auschwitz? Vi vet inte exakt, det brukar talas om tiotusentals. Men att klarlägga den precisa siffran är kanske inte så intressant.
Det väsentliga i Wallenbergs gärning är att han vägrade kapitulera för ondskan, rasismen, den till synes hopplösa övermakten. När han reste till Budapest 1944 var det en stad helt i nazisternas våld. Med mod, listighet och häpnadsväckande driftig organisationsförmåga utmanade Wallenberg en av de grymmaste massmördarna som historien känner: Adolf Eichmann. Denne var besatt av uppgiften att utplåna samtliga Ungerns judar innan Tredje riket föll. Eichmann lyckades inte. Och det är till icke ringa del Raoul Wallenbergs förtjänst.
Vad Wallenberg lär oss är att en persons beslutsamma agerande kan spela roll trots alla odds, att vi aldrig får vända oss bort från medmänniskor i nöd under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet. Löp inte med tidsandan, lita på din egen synskärpa, handla! Raoul Wallenberg greps av Röda armén och försvann in i Stalins fängelser, skändligt övergiven av svenska UD och en undfallande regering i Stockholm. Men hans röst ekar fortfarande till oss genom historien. Varje människa som bekänner sig till humanistiska ideal har en moralisk plikt att regera mot krafter vilka hotar det öppna samhällets fundament av tolerans och mångfald.
Den uppmaningen har fått särskild aktualitet nu när främlingsfientlighetens och rasismens mörka skuggor åter faller över Europa, inklusive vårt eget land. Avskyn, fientligheten, misstänksamheten mot "den andre" - jude, muslim, färgad eller något annat - tycks märkligt ingrodd. Denna mänsklighetens barnsjukdom har en otäckt tendens att ständigt återkomma. Därför behövs goda förebilder som Wallenberg.
2012 hedrades hundraårsdagen av hans födelse med mängder av aktiviteter, i Sverige och utomlands. Länge betraktades Raoul Wallenberg med kyla av det svenska officiella etablissemanget som låtit honom duka under i Sovjetdiktaturens klor. Världen över var han en självklar och allmänt hyllad hjälte, dock inte här. Men den svenska efterkrigstidens skamsna försök till bagatellisering, nonchalans och tystnad är äntligen definitivt förbi. Regeringens sanktionerade minnesår, skickligt samordnat av Olle Wästberg, följs upp under 2013 genom att Wallenberg får en permanent plats i almanackan, den 27 augusti, Raouls namnsdag.
Liksom det brinnande ljuset under bronsreliefen i Linköping tjänar denna dag som en ständig erinran om allas vårt ansvar för att skingra mörkret.