Nej, Hugo Chávez kunde förstås inte dött av naturliga orsaker. Hur skulle det sett ut? En grandios ledare av frälsarformat kan omöjligen falla för något så simpelt. Mäktiga, sinistra krafter måste varit i rörelse. Den cancersjukdom som en längre tid brutit ned Venezuelas store härskare, de förtrampades vän, den kapitalistiska världsordningens orädde utmanare, var ett lömskt verk av den illvilligaste fienden av dem alla: USA. Därmed kan Hugo Chávez få en martyrgloria som är värdig den religiöst anstrukna personkult, vilken han själv så flitigt odlade under sina 14 år vid makten. Och som väl passar in i Latinamerikas radikala tradition att upphöja sina vänsterhjältar till ikoniska offer för den amerikanska imperialismen. Som Che Guevara. Eller Salvador Allende. Helgon i socialismens parthenon.
Knappt hade Chávez' lik hunnit kallna innan Venezuelas vicepresident Nicolás Maduro i ett TV-tal åkallade himmelens vrede över USA och lanserade konspirationsteorin att Vita husets agenter mördat presidenten genom att ha inympat cancerceller i dennes kropp. Befängda anklagelser, naturligtvis. Men ack så typiska för den vulgära, hatiska antiamerikanism som bar Hugo Chávez' signum. Hans megalomaniska idéer att spela rollen som en slags Sankt Göran mot USA-draken på den globala scenen fick honom att söka vänskapsallianser med notoriska skurkstater som Iran, Syrien, Vitryssland och Khadaffis Libyen. Men varmast klappade hjärtat för Fidel Castros fängelseö. Chávez hymlade aldrig om att detta kommunismens Alcatraz i Karibien var förebilden. "Kuba är ett hav av lycka. Det är dit Venezuela också ska", deklarerade han året efter sitt makttillträde 1999.
Liksom Castro var även Chávez en uniformens man. Han inledde karriären som militär och försökte först erövra presidentpalatset på klassiskt sydamerikanskt vis: genom en statskupp 1992. När det slog slint, sökte han lyckan via valurnan istället. Venezuela var då (som nu) ett av ormbo av korruption och vanstyre. Chávez lovade rättvisereformer och fick väljarna med sig, men gjorde sedan snabbt landet till en skendemokrati för att maskera utvecklingen mot personligt envälde. Domstolarnas och mediernas oberoende avskaffades, alla oppositionella uppstickare som kunde hota honom sattes bakom lås och bom. Maktutövningen baserades dels på stödet från arméns knektar, dels på utnyttjandet av Venezuelas rika oljetillgångar. Höga världsmarknadspriser spelade Chávez turligt i händerna. Med inkomsterna från oljeexporten köpte han den fattiga befolkningens lojalitet och subventionerade frikostigt deras konsumtion. Han använde även gärna pengarna till att införskaffa militära leksaker (helst ryska sådana), och som smörjmedel i relationerna till andra socialistiskt sinnade regimer. Några investeringar i teknik, industri och infrastruktur som kunnat trygga Venezuelas framtid såg dock ingen röken av.
Hugo Chávez var en olycka i livet och arvet han lämnar efter sig som död är inte mycket bättre.