Katastrofen i New Orleans och södra USA kan tyckas vara en påminnelse om att ingen -- inte ens världens rikaste och mäktigaste land -- går säker för naturkrafterna. Och det är den naturligtvis i en mening. Men det är ändå -- skall vara -- skillnad på Förenta staterna och Bangladesh. U-länder är utsatta därför att de saknar ekonomiska resurser, fungerande politisk och administrativ ordning.
Det lite chockartade med det som händer i New Orleans är att det i ett slag klätt av Amerikabilden. De amerikanska myndigheterna behärskar inte situationen. Anarki härskar i den dränkta staden, där plundrande gäng nästan tycks ha tagit över. EU, och det svenska Räddningsverket erbjuder Amerika hjälp. Vart tog den "globala supermakten" vägen?
Förenta staterna har tagit på sig att styra och ställa med världen. FN kördes över och Irak ockuperades. Washington vägrade att skriva under den internationella överenskommelsen -- Kyotoprotokollet -- om klimatet, och anser sig stå över FN:s krigsförbrytartribunal; andra länders medborgare får lagföras, men inte amerikaner.
Det uppenbara fiaskot i Irak har inte ruckat på George W Bushs internationella arrogans. Kommer fiaskot i New Orleans att göra det?
Klart är i alla händelser att väldigt många amerikaner redan fått sin nationella självbild skakad, och att åtskilliga sätter impotensen på hemmaplan i samband med de globala pretentionerna. Det så kallade kriget mot terrorismen slukar miljarder. För att kunna "bygga demokrati" i Irak har Bushs regering bland annat skurit ner på orkanskyddet hemma En viktig förklaring till varför hjälpinsatsen i New Orleans och resten av den drabbade södern inte fungerat är bristen på manskap; stora delar av nationalgardet, som brukar sättas in vid liknande händelser, befinner sig i -- Irak.
Det kan verka otroligt -- har inte USA tillräckliga militära resurser för samtidigt kunna föra ett trots allt litet krig i Mellanöstern och bekämpa begränsad, urban anarki på hemmaplan? Det har man kanske, men faktum är att USA bundit upp en så stor del av sin armé i Irak att landet i alla fall skulle få svårt att möta någon annan internationell militär kris.
Även om resurser skulle finnas, är organisation och samordning amerikanska bristvaror. Richard Clarke, tidigare antiterrorsamordnare i Vita huset, skildrar i sin uppmärksammade, avslöjande memoar "Fiender överallt" hur svårt, för att inte säga omöjligt det var att få de olika delarna av den amerikanska administrationen -- departement, underrättelse- och säkerhetstjänster -- att arbeta samordnat för att möta hotet från den islamiska terrorismen. Byråkratisk förlamning var det som kännetecknade den amerikanska reaktionen under 1990-talet. Det är ytterligare en förklaring till hjälplösheten i dag.
Om inte Irak redan hade gjort det, visar New Orleans att det inte är givet att Amerika har den styrka och effektivitet som dess globala, missionerande ambitioner kräver.