I valet 2002 gick Moderaterna kraftigt tillbaka och landade på beskedliga 15,2 procent. Avståndet till Socialdemokraterna var nästan tjugofem procent. Moderaterna såg ut att inom en snar framtid tvingas spela andrafiol i borgerligheten bakom det växande Folkpartiet.
Så blev det inte, vet vi nu tio år senare. Moderaterna har distanserat den övriga borgerligheten kraftigt och även om Socialdemokraterna för tillfället leder i opinionen avslöjar 2010 års valresultat något remarkabelt. På åtta år har Moderaterna lyckats plocka in nästan hela socialdemokratins försprång. Vad var det som hände egentligen?
Den politiske reportern Anders Pihlblad har i Ett partis fall och uppgång: Berättelsen om de nya Moderaterna (Natur & Kultur, 2012) undersökt saken närmare. Han skriver att det omedelbart efter katastrofvalet infann sig en kriskänsla i Moderaterna som gjorde att flera ledande företrädare ur den äldre generationen självmant avgick och att Bo Lundgren kunde inleda de förändringar som Fredrik Reinfeldt byggde vidare på. Det var bland annat Lundgren som rekryterade Anders Borg.
Reinfeldt och Borg såg sedan till att omstöpa partiet. Två grundläggande förändringar sticker ut. För det första: Moderaternas tidigare grundsyn på Sverige som ett illa fungerande land, tyngt av konfiskatoriska skatter och regleringar byttes ut mot en som bejakade välfärdsstatens positiva sidor och som låg (och ligger) mer i linje med folkmajoritetens uppfattning av Sverige. För det andra: Partiet gjorde sig ekonomiskt trovärdigt. Ut åkte förslag om ofinansierade skattesänkningar. Borg krävde att alla ekonomiska förslag som lades fram skulle vara finansierade. På så sätt, genom två tillsynes enkla förändringar, skapades ett regeringsdugligt parti.
Den givna frågan som följer på läsningen av Pihlblads bok är i fall Socialdemokraterna också är i stånd att genomföra en liknande förändring som Moderaterna för att på allvar kunna utmana om regeringsmakten. Det finns saker som talar emot. På grund av sitt långa maktinnehav är socialdemokratin van att kunna genomföra interna förändringar i regeringsställning. Det har motverkat split mellan partiets olika grupperingar, genom att alla har kunnat tilldelas något. I de korta perioderna av opposition har man satsat på övervintring för att återkomma i oförändrat skick. Men nu är det annorlunda. De nya Moderaterna är mer än bara ett tillfälligt avbrott i Socialdemokraternas hegemoni. På bara ett fåtal år har (M) erövrat gamla socialdemokratiska käpphästar som jobb och ekonomi.
Vart går det nya Moderaterna härifrån? Pihlblad avslutar sin bok med att diskutera "idétorkan i framgångsfabriken". Han har rätt. Reformtempot har avstannat. Autopiloten är inställd på förvaltning. Men ur ett väljarmaximerande perspektiv behöver det inte vara dåligt. Avgörande är som vanligt jobben och ekonomin. Så länge man är kung där, styr man riket.