Det blir inte Östros, Damberg eller Österberg, det blir HåkanJuholt. Rörelsen andas ut. Efter den första kollektiva sucken av lättnad och befrielse känner fotfolket i basorganisationerna hur ny energi sprutas in.
Uppgiften (1): Stoppa högeralliansens vidga-klyftorna-politik. Eller, annorlunda uttryckt, fullfölja det löfte som GöranPersson gav när kris- och saneringspolitiken fullföljdes på 90-talet: En framtidsanpassad reform- och välfärdspolitik.
Perssonministären svek löftet. S-ledningen surfade vidare på den marknadsliberala vågen och väljarna flydde.
Uppgiften (2): Utforma den social- och välfärdspolitik som appellerar till arbetarklassen och stora delar av medelklassen. Generella, skattefinansierade välfärdssystem, med inslag av egenavgifter, barnomsorg anpassad till föräldrarnas arbetstider, tuffare krav på de skattefinansierade privatskolorna (s k friskolor), upprustning av hemtjänsten, fler lärare och vårdanställda, osv.
Håkan Juholt bär inte skygglappar. Juholt ser verkligheten. Juholt inser sambandet mellan tillväxt och rättvis fördelning. Back to basic. Industrin, teknikinnovativ så det skriker, och delar av den privata, personalintensiva tjänstesektorn måste ges vettiga villkor. För jobbens och tillväxtens skull.
Arbetslivets förnyelse - vart tog den frågan vägen? Här hittar vi en för det förhoppningsvis frustande vitala S-partiets viktigaste frågor, att tillsammans med LO, tjänstemannafacken och konstruktivt progressiva företagare yxa till en modell där löntagarna är mer än mervärdeskapande produktionsfaktorer.
Socialdemokraterna rätar på ryggen. Fotfolket känner entusiasm. Med Håkan Juholt som partiordförande och Veronica Palm, Leif Pagrotsky och Mikael Damberg i partiets vu, framträder bilden av en folkligt förankrad S-ledning med lyskraft.
Saven stiger, det våras.