Det var tidigt 1980-tal och OlofPalme och Socialdemokraterna varnade för högerns systemskiftespolitik. Trettio år senare är många av de systemskiftespolitiska ambitionerna från 1980-talet verklighet: Privatiseringen av den offentliga sektorn fortsätter, medborgarnas reduceras till kunder på en marknad, gemensamma tillgångar säljs ut, skatterna andel av BNP pressas ner, och över hela härligheten vibrerar tonerna från de marknadsliberala, sakrosankta dogmer som predikar till exempel prisstabilitetens välsignelse och sammanfattas i EUs så kallade konvergenskriterier.
Socialdemokratins dilemma är att den tog till sig många av de förslag som ryms i den marknadsliberala bagen. Men väljarna föredrar originalet, därför vände de partiet ryggen i valen 2006 och 2010.
I går presenterade partiets kriskommission rapporten Omstart för socialdemokratin. Håller rapporten vad rubriken lovar? Jodå, här finns ansatser och insikter som i bästa fall bygger en bro till det restaurerade och, möjligen, pånyttfödda socialdemokratiska partiet.
Mycket av debatten kretsar kring kommissionens förslag att göra partiet mer öppet, tillåtande, lyhört och självkritiskt. Jag nickar belåtet. Så skrev vi som höll i efterval(S)analysen i Östergötland efter valet 1998. Rapporten lästes och lades till handlingarna, sen fortsatte allt som förut. Så fungerar centraliserade, toppstyrda organisationer.
Nu är det blodigt allvar, och jag har svårt att se att ropen på förändring och förnyelse av partiarbetet kan klinga ohörda. Men vem vet.
Kriskommissionens avslutande avsnitt heter Organisatorisk analys. Den rymmer embryot till den pånyttfödelse som måste komma, om partiet inte ska tyna bort.
- Socialdemokratin ska vara en folkrörelse byggd underifrån, heter det på ett ställe hos kriskommissionen.
Så är det. Formuleringen andas tilltro till politiken som verktyg och pekar på ett alternativ till liberalhögerns strategi där marknaden begränsar den politiska verkningskretsen och människornas vardag.