Det fullt friska men ändå arbetsvägrande paret i Kinda nekas prövningsrätt i Kammarrätten. Det innebär att Kinda kommuns beslut att reducera deras socialbidrag ligger fast.
Efter att ha levt på socialbidrag i tio års tid i Linköping flyttade paret till Kinda förra hösten. Och där gjorde kommunen en annan bedömning av deras rätt till bidrag.
De angivna skälen till att paret inte kan jobba är utanförskap och sociala begränsningar som svårigheter att passa tider, leva upp till krav och hantera och acceptera att allt är så fastlåst i arbetslivet.
Men socialbidrag är inte tänkt att vara en försörjning. Det är ett villkorat bidrag som man kan få när det inte finns något annat sätt att försörja sig på. Ett av villkoren är att man ska stå till arbetsmarknadens förfogande.
Det gör inte Kindaparet - och det är ett medvetet och genomtänkt val deras från deras sida.
Det kan tyckas hårt att påstå att de rimligen också borde ta konsekvenserna av sitt beslut - och inte kräva att samhället ska göra det. Men självklart är det inte så enkelt.
Från Linköpings kommun har besluten att bevilja Kindaparet socialbidrag år ut och år in motiverats med att de har försökt allt och att det inte går att låta folk svälta.
I slutänden handlar det dock om förtroende.
Hur ska vi andra - som också tycker det är jobbigt att passa tider, som anstränger oss för att passa in på jobbet, som kämpar i en allt annat än flexibel vardag och som betalar skatt - känna förtroende för ett system, där det finns fullt friska personer som medvetet kan välja bort allt det där? Och där samhället dessutom tar på sig ansvaret för att försörja dem?