Rosenbaum är medveten om det kontroversiella i hans resonemang – och det vänder han sig också emot. Känslan och behovet av hämnd är mänsklig och liksom för andra känslor inget man ska skämmas för. Det har han rätt i. Att någon som blivit utsatt för ett brott eller anhöriga till denne har en instinktiv vilja att hämnas, är inte konstigt. De flesta föräldrar kan känna igen sig i känslan att om någon skulle skada mina barn så ska jag… Många har säkert också, utan att personligen vara involverade, reagerat negativt på vad som uppfattats som ett lågt straff i förhållande till exempelvis ett våldsbrott. ”Var det allt det?” Då är det en slags kultiverad form av hämnd vi förväntar oss.
Hämnd är också ett klassiskt och ständigt återkommande ämne inom litteratur och film. Inte sällan med hämnaren som hjälte. När rättvisan sviker tar denne saken i egna händer och hämnas ett fasansfullt brott som drabbat närstående. Publiken står på hämnarens sida och på de sista gastkramande sidorna, eller minuterna, kapitulerar även ofta samhället inför hämndbegäret genom att hämnaren får gå fri. För det var ju rätt som skedde. Eller?
Självklart inte. I stället kan lockelsen och glorifieringen av den personliga vendettan betraktas som ytterligare ett skäl till att ett rättssäkert, offentligt system för att utdöma skuld och straff är nödvändigt i ett jämlikt samhälle. Ett system där det kan styrkas att jäv inte föreligger hos någon rättsutövare – åklagare, målsägandebiträden (advokater), rådmän (domare) och nämndemän. För steget från att legitimera och visa förståelse för hämndlystnad till att sanktionera hämnd i vårt rättssystem är tämligen långt. Det vore att överge en del av vår civilisations- och samhällsutveckling och återgå till en primitivare form.
Därmed inte sagt att straffet inte spelar någon roll för brottsoffret. I den statliga utredningen ”Straff i proportion till brottets allvar” (SOU 2008:85) konstateras att det är en funktion hos straffet som ofta framhålls, känslan av att rättvisa skipats, och att denna funktion inte bör underskattas. I Sverige tillämpas proportionalitetsprincipen, det vill säga att straffet ska stå i proportion till den skada som brottet innebär. Enligt utredarna är dock inte brottsoffrets behov av upprättelse eller hämnd skäl att höja straffnivåerna. Det viktigaste för att tillvarata brottsoffrets intresse är istället att brottet utreds och lagförs så effektivt som möjligt. Hämndens impulsmässiga begär är visserligen mänskliga, men nej, de har ingen rättmätig plats i ett civiliserat samhälles rättssystem.
Maria Björk Hummelgren