I dagens AffärsCorren kan vi läsa om hur det gick till när Fågel Fenix -- i det här fallet mässföretaget Eckerud i Linköping -- reste sig ur askan. Eckerud Exhibits finns inte längre, men det gör däremot Eckerud Scandinavian Group. Det mesta är detsamma -- dock med den betydande skillnaden att en lång lista av fordringsägare inte kommer att få betalt för sina tjänster. 23 630 936 kronor kommer aldrig att återbetalas.
Det är två omständigheter som väcker förundran hos alla dem som berörts av Eckerudkonkursen: snabbheten i rekonstruktionen av företaget och den snarlika ägarstrukturen.
Konkursförvaltaren bekräftar att rekonstruktionen varit ovanlig i sin snabbhet. Några misstankar om att allt inte skulle ha gått rätt till i samband med konkursen har han däremot inte.
Det finns således ingen
Konkursförvaltaren medger att det var olyckligt att underleverantörer som befann sig i utlandet kom att drabbas. På frågan om det var rimligt att in i det sista låta dessa jobba vidare trots att konkursen redan var inledd, svarar Göran Orrenius "men det är ju ingenting som jag kan göra något åt."
Men är det verkligen så enkelt och självklart? Konkursförvaltaren har ju ansvaret för företaget, han är, kan man säga, företaget. Ligger det då inte i sakens natur att han också axlar detta ansvar som han har för verksamheten fullt ut? I det aktuella fallet borde det rimligen ha inneburit att han upplyst företagets underleverantörer om det uppkomna läget.
Den andra reflektionen som Eckerudkonkursen föranleder handlar om vikten av förtroende, tillit, kort sagt om moral. Därmed är vi i själva verket inne på frågan om det som ytterst får en marknadsekonomi att fungera. Lagen har inte kränkts, men det inträffade är ett varnande exempel på hur det förtroende som marknadsekonomin är beroende av kan gröpas ur.
En av de företagare som drabbats hårt, med en förlust på tvåhundratusen kronor, ger träffande uttryck för detta: "Det gnälls mycket från företagarhåll på staten och skatter och lagar, men det största problemet är egentligen andra företagare som saknar skrupler."
Det är just den känslan, att andra aktörer på marknaden inte är att lita på, som i förlängningen hotar att fräta sönder marknadsekonomins fundament, som riskerar att lösa upp det moraliska kitt som är oundgängligt för att upprätthålla tilliten. Det upprepas jämt och ständigt att det svenska företagsklimatet är ogynnsamt. Många småföretagare känner dock inte igen sig i denna bild. Citatet ovan är en påminnelse om att det verkliga problemet kanske är helt annorlunda än vad den politiska retoriken låter påskina.
"Kunder som blåser en är inga kunder. De är kostnader," påpekar samma företagare. En marknadsekonomi som belastas med kostnader, där affärstransaktioner inte blir av på grund av bristande tillit, kommer heller inte att generera tillväxt i en utsträckning som motsvarar dess potential. Då blir vi alla förlorare.
Eckerudkonkursen bör tjäna som ett varnande exempel i detta perspektiv.